Han vill inte ha barnet längre...

Han kanske blev skraj för att bli pappa. Men jag tycker absolut *INTE att du ska göra abort bara för att han vill det. Du kommer att ångra dig och hamna i depressition. Var hällre stark ensam. DEt är du som ska bära på barnet och föda de. Din kropp DU bestämmer

Men herregud! Tror han verkligen att det skulle vara lätt och rätt att ta bort ett planerat önskat barn? Man leker inte med liv så. Du ska absolut inte göra abort mot din vilja för hans skull. Man kan inte hålla på och ändra sig så! Stå på dig för din och barnets skull. Kan du göra en abort och vara fortsatt lycklig med honom sen? Skulle du våga bli gravid med honom igen? Det är ju inte lite han begär... Stackars dig!

Så tråkigt! :( Är det kanske ngt som hänt att han ändrats sig, kan ju vara så att han även har panik. Det händer ju rätt många, men tänk på dig själv just nu och vad du vill! Kan du leva med det? Kan du inte leva med det? Be strong!

Men fy så hemskt! Män kan få panik även om barnet är planerat och det är givetvis uppslitande, men om DU vill ha barnet så ska du behålla det. Allt annat löser sig och med största sannolikhet kommer hans fötter att tina och då kommer han även inse vad han har gjort. Jag blev själv lämnad för att jag blev gravid. Vår graviditet var dock inte planerad, men efter några år som sambos så kändes det rejält. Vi var i sär under hela graviditeten men när han stod med vår bebis i famnen insåg han att oavsett hur rädd han var, skulle han alltid vara pappa och att det här barnet är en del av honom. Vi har varit ihop sedan dess :) Mitt råd är att ta det lugn även om det känns omöjligt. Resonera med honom eller låt honom vara, beroende på vad du tycker känns rätt, men ta inte bort ett barn du längtat efter för en impuls från hans sida..

Alltså... Jag ryser hur han tänker! Skulle jag vara du, min personliga åsikt, så skulle HAN flyga ut genom dörren med huvudet före!! När ni nu har kämpat ett tag efter det här underbara plusset, och man ska vara två att kämpa fram till förlossningen, under förlossningen och under hela barnets liv. Börja han redan nu tveka, kasta ut och låt han tänka efter vad tusan han säger. Jag hoppas innerligt att ni kommer överens om en bra lösning och att ni håller ihop, men för guds skull: Gör inte abort om DU inte vill! Kram!

Ja lider me dej! Men håller nog me alla andra här gör inget som du inte vill och de kava så han har kalla fötter, nu men de kommer släppa om ni kämpat så! De klart man blir fundersam på allt som ska komma men de släpper och de är ju nått underbart att vänta! Gör inget förhastat beslut! Låt de smälta in lite. Gör inte nått du inte vill!! Kram

De är lätt och säja va andra skulle göra men ja skulle låta han smälta de lite först, och ja skulle inte göra abort om ja så gärna ville ha detta barn och vi kämpat så länge som ni! Som dom andra säjer, skulle du kunna leva me att ta bort nått du vill ha? Skulle du kunna leva ihop me honom efter detta? Vågar du bli gravid igen me honom? Hur skulle DU må?? Många frågor, men vill dej bara väl! Kram

Ohhh vilken jobbig sits. Kalla fötter låter det som. Jag har varit med om liknande. Vårt första barn var planerat o graviditeten fortlöpte som den skulle. Jag började dock misstänka att ngt inte std rätt till när han helt plötsligt började gå ut mer på krogen, han inventerade ofta på jobbet från en gång/månad till tre dagar i veckan... Dottern föddes o han var inte närvarande alls. han visade tydligt att han inte ville vara närvarande. istället för att vara med mig på BB så skyllde han på viktiga möten, hans tio dagar tog han aldrig ut för att vara med oss utan för att hänga med polare mm. Jag hamnade i en ond circel o skötte allt själv o han var nästan aldrig hemma men ajg vande mig vid att det var så för jag älskade ju honom o hoppades att det bara var en "kris". MEN sen kom dagen då jag träffade på en av hans killkopmisar som berättade att men han ville ju aldrig ha barnet, han sade att han inte ville säga ngt till dig för att han visste att du inte tänkte göra abort. först blev jag SKITARG men sedan lättad på ngt sätt. Såå många gånger som jag frågat o ställt honom mot väggen i just denna frågan. VILLE DU INTE HA BARNET FRÅN BÖRJAN. (Han sade alltid att han ville det) men nui när jag denna gången ställde honom mot väggen o berättade vad hans killkompis sagt så såg jag att han blev lite "rädd" men fortsatte hävda att han inte alls sagt så (Kan tillägga att vi bara var 23 år när hon föddes) men när hans kompis sade det till mig så trillade ju alla bitarna på plats på RIKTIGT på ngt vis. Åren gick o jag fortsatte att leva för min dotter o ville efter 5 år ha ett barn till o vi pratade om det igen o så blev jag med barn nästan direkt o denna gången så kändes allt bättre o han var mer närvarande. dotter nummer två föddes o allt kändes helt plötsligt jättebra. han var supergullig mot mig mm. När dotter nummer två var 8 månader gammal så fick jag reda på att han varit otrogen med en tjej på jobb sedan 2 veckor INNAN hon föddes o då kan tilläggas att vi gått i parterapi i två omgångar o pratat om allt som hade med första barnet o hur han kände o tänkte o det var faktiskt på HANS intiativ som vi gick dit. Men som sagt, han var otrogen o att han var så gullig mot mig berodde ju på att han ville dölja sitt "samvete" eller att jag skulle misstänka ... denna gången gick det inte att reda ut. jag var så trasig inuti o när jag vägde 55 kilo o bara satt o grät dagarna i ända för att han ljög o fortsatte vara otrogen så bestämde jag mig att NÄ såhär ska jag INTE må. En karl ska INTE få förstöra mitt liv o MINA två barn. Jag lämnade honom o köpte eget o klarade mig sååå bra så. jobbigt med varannan vecka då bara. MEN det goda" som detta förde med sig var att han TVINGADES ta ansvar o bli en PAPPA till våra döttrar o idag 4 år senare är han en helt FANTASTISK pappa o vi har superbra kontakt o träffas regelbundet. För snart tre år sedan träffade jag mannen i mitt liv o nu har vi psis fått en dotter som nu är Två månader o NU vet jag hur den där totala lyckan o familjelivet ska vara/kännas. Mitt X o min nya har inga problem med varandra o barnen fungerar hur bra som helst. Så om du väljer att behålla barnet vilket jag tycker du SKA iom att du vill det så låt INGEN o speciellt inte HAN få dig att göra ngt du inte vill. du kan bli lycklig på eget håll utan honom o han kommer ha ett stort ansvar för ert barn oavsett han vill ha det eller inte. Han kanske vaknar upp en vacker dag o det kanske blir lika bra för dig som det är för mig nu. Många tårar blir spillda o mkt ångest men du kommer klara det. vi kvinnor är det starkaste könet o en sak som är säker. LÅT ALDRIG NGN BESTÄMMA över DINA BESLUT!! Du kommer bli en toppenmamma till ditt barn. Kram

missade ju det jag egentligen skulle skriva (typsikt mig) I ditt fall NU så har han redan sagt att han inte vill ha barnet o det är HEMSKT. MEN, nu vet du iaf o fått det "Värsta" beskedet MEN fr o m NU kan det bara bli bättre. Vill du ha barnet så ska du behålla det. o FÖRHOPPNINGSVIS så kommer han att växa o inse att han bara hade en kris o det kommer sluta bra eller så kommer du bli ensam med bebis o kommer klara det hur bra som helst ÄNDÅ. Jag tror ffaktiskt på sånt alla säger att barnet i magen väljer sina föräldrar o inte vi som väljer dom. Du kommer klara detta oavsett vad som händer o i dagens samhälle finns det hur mkt hjälp som helst man kan få.

Tack så jättemycket för era svar!! Vi satte oss ner i går kväll för att prata. Jag sa till honom att jag kommr inte göra en abort, det här barnet har vi tillsammans planerat. Han säger att han var inte berädd på att det skull gå så fort (10 månader, fort??). Han kan inte förstå varför jag inte gör en abort, utan säger att jag är hemsk som sätter ett brn till världen mot hans ter en lång diskution så tog han med sig lite grejer och åkte sedan hem till sin bror... Han skickade ett långt sms sent på kvällen, som ett sista försök till att övertala mig. Sen dess har ja inte hört något från honom. Jag hoppas att det är som ni säger, att han har fått kalla fötter. Jag känner verkligen inte igen honom. :-( Men en sak är säker, jag tänker INTE ringa honom och böna och be om att han skall komma hem. Vill han hem är e han som ska böna och be, inte jag! Jag är så jävla förbannad, besviken och LEDSEN. Gjorde inte annat än grät i går kväll. Känner mig så ensam. Önsar verkligen att han kommer på bättre tankar. Tack så mycket för ert stöd, känns så skönt att ha någon som förstår!

oj stackare det är din kropp och det är du som bestämmer, han måste ha blivit skrämmd på något vis . Själv lämnade jag pappan till barnet efter en massa lögner och saker och sen såg vi varandra på olika sätt. Jag hade inga känslor alls för honom var intresserad av en helt annan kille också som jag nu har ihop det med i dag , och var inte ute efter något förhållande eller just då ¨hade mist min sambo året innan i byggolycka. Men barnets pappa hade känslor för mig och dom nätter jag sov där tillfälligt så vakande jag att jag kladdig mellan benen och luktade sperma och insåg en dag att jag var gravid. Så nu sitter jag här gravid vecka 30 som inte planerad av mig bara från hans sida. och försent för att ta bort det också var det. Men tänker hela tiden postivit i alla fall angående lilleman.