Funderar på att separera, hjälp tack!

Jag lämnade min sambo för några år sedan. Va isär nästan ett år. Jag kände som du. Jobbigt med ekonomi, bostad, hur skulle barnen ta det osv. Men det löser sig. Jag fixade boende (vilket nuförtiden nästan är svårast) sedan tog jag hjälp av socialen de månader det va som värst. Levde på studiebidrag. Du får ju mammapenning, barnbidrag, underhåll om pappan inte vill ha dom varannan vecka villsäga, å sedan får du ju även bostadsbidrag. Å som sagt krisar det så finns det hjälp å få. Jag ångrar inte att jag flyttade ett tag då vi har ett mycket stabilare förhållande nu, dock kan det ju bli så att han går vidare i livet å skaffar ny tjej mm. Tänk dig noga för innan du bestämmer dig för hur du vill göra. Har ni pratat med varandra om vad det är du tycker e jobbigt mm? El kärleken kanske helt enkelt har dött? Önskar dig i alla fall all lycka i vilket du än gör. Styrkekramar

Halloj! Det är svårt det där! Min man lämnade mig när minstingen var 3 mån gammal och vi hade 5 gemensamma barn + att jag har 2 barn sen innan! Tyvärr så hjälper inte socialen till med lägenheter och sådant! Så jag bor just nu kvar i huset, vet inte var vi ska ta vägen när det säljs! Jag har sökt underhåll via försäkringskassan så jag slipper att bråka med honom varje mån! Sökt bostadsbidrag som jag fick igenom, sänkte barnomsorgskostnaden riält när jag nu är ensamstående. Nu e det så att jag har hunnit bli gravid med en kille jag träffat efter separationen! Vill inte ha honom då han visade sig vara \" falsk marknadsföring\" så nu står jag å tar sats med hur jag ska kunna förklara detta på en nivå så att han förstår! Tro mig jag har försökt men han fattar inte vad jag säger tyvärr! Han skrattar å säger att jag är hans regering eller lilla argbigga som är hypokondriker,,, morr! Såå kolla upp dina rättigheter, vems är lägenheten? Osv,,, Lycka till:-)

vi har också lite problem just nu och tanken med separation har slagit oss också :( vi har en dotter på 1½ år och orsaken varför jag inte redan har stuckit och vill reda ut detta är för hennes skull och min egen och ekonomiska! jag skulle inte ha något om vi gick skillt... jag som sålde min bil för att få den vi har gemensamt billigare är i hans namn..... jag hoppas verkligen att vi kan komma igenom denna jobbiga tid men har lite påkänn att de inte blir bättre =( då finns inget annat alternativ än att gå skillt och de skulle förstöra mig! vi har 7½ år tillsammans och ett barn! för mycket för att bara fara! men båda måste vilja de.. känns som de är många som far skillt nu till hösten =(

Oj! Jag har inga tips att ge dig då jag är lite i samma sits. Jag vet dock vad jag vill men hjärtat vill inte riktigt detsamma just nu då det har blivit trött. Och till viss del kan problemen förklaras med graviditet, förlossning och att vara småbarnsföräldrar men inte enbart. Många problem grundar sig i att vi är så olika och att bara den ena kan anpassa sig. Jag hoppas för varje dag att det ska bli bra igen. Men, motorvägen vi har valt nu leder snabbt mot skiljsmässa och jag kan inte annat än hoppas att det kommer en avfart snart och att vi har vett nog att hålla stadigt åt höger. Problemet är bara det att förändringen kan jag inte genomföra utan det kan bara min man göra :/ Vi har en stor tjej på 7 år och en liten på 8 månader. Jag hoppas att ni fixar det. Håller en tumme för er. Kram

Har ni testa familjerådgivningen i e kommun? Dit kan man gå enskilt och prata eller som familj. De kan vara ett oerhört stöd oavsett vad du/ni väljer. Jag blev lämnad i mars i år av barnens pappa men har världens bästa mamma som gått in och köpt en lägenhet till mig. Sen månadsvis får jag barnbidrag, underhåll, lägsta mammaoengen och bostadsbidrag. Visst det är tajt men barnen mår kanon

Tack snälla för att ni delar med er av era situationer!! Jag vet inte vad jag vill, jag både vill och inte lämna honom. Det känns som att dom dagar jag bara irriterar mig på honom är mycke fler än de dagar jag tycker om honom om ni förstår vad jag menar.. Många dagar är de som att jag är ensamstående med två små barn och en tonåring.. Men nu har vi pratat lite och han ver vad det är som behöver göras så nu återstår väl bara att se om han verkligen går in för att förändra sig.. Åhh hatar att vara så velig :( jag känner att jag inte är lycklig längre, ska man inte vara de? Ska man inte vara lycklig med den man lever med varje dag? Kanske inte hela dagen men ändå lite varje dag?

Det sista du skrev hade jag kunnat skriva, exakt så är det här hemma med och dina känslor och tankar är mina.

Jag har också gått runt och funderar om varför jag inte är lycklig. Lycklig i min son, men sambon sätter sig och spelar så fort han kommer hem från jobbet. Känns inte som att han intresserar sig i grabben. Och jag känner mig som en hushållerska...

Att ha små barn är/kan vara riktigt påfrestande för ett förhållande. Jag och min man fick våra 2 första barn väldigt tätt.1 år ich 4 månader mellan. Plus att min man fick cancer när vi väntade barn nr 1. Vi var unga,jag fick hoppa av gymnasiet,han sjuk,inga pengar osv.Men de löste sig konstigt nog! När barn 2 kom barkade det utför rejält,vi tappade bort varandra,var trötta slitna och allmänt off båda 2.Båda barnen var dessutom öronbarn+att 2:an hade kolik. När minsta var 9 månader bokade vi en sista minuten ENBART för att få komma bort! Bort från alla måsten,bort till en plats där det bara var VI ! Vi valde grekland,första dagarna grät jag mest efter barnen,det blev så lugnt på någotvis.Vi satt som fjån :P Dag 3 hyrde vi en moppe som vi for runt på,vi badade och solade och när vi nu var där bara vi 2 utan barn,tv dator allt,så måste vi ju prata med varandra! Denna resa var räddningen för oss!!!! Vi pratade om ALLT! Och vi båda upptäckte att den andre inte var så tråkig ändå ;) Det är 12 år sedan vi gjorde denna resa,vi lever ihop än har numera 3 barn och en fjärde påvg :)

Vänd er till familjerådgivning, vad som gäller rent juridiskt vid separation och dina valmöjligheter, vänd dig till familjerätten, ekonomiska frågor kan soc svara på. Lycka till!!