Förlossningsberättelser?

Kan tipsa om denna tråd: http://www.blimamma.se/grupper/t/4941. Den handlar om förlossningsberättelser

http://josefinnorman.blogg.se/category/graviditet.html Tredje inlägget uppifrån , Jag älskar att läsa sådana så hoppas många svarar :)

Blir långt! Jag fick min Lucas fredagen den 10/2-12.. Han var 47 cm lång och vägde 2825g. Han föddes i v 35+4. Dagen 34+6 hade jag en diskussion med min man om jag skulle stanna hemma själv medans han var på kryssningsbåten (jobb mässa) eller om jag skulle jag skulle åka till min mamma. Jag tyckte gott att jag kunde va hemma och få lite lugn och ro då min graviditet var ett riktigt helvete och jag hade så ont hela tiden. Men tanken kom ju att om jag måste åka in till sjukhuset är jag bra ensam och långt ifrån min mamma som var den enda som kunde hjälpa. Jag bor i Södertälje och hon på andra sidan stan i Kungsängen. Och eftersom jag hade vart inne på förlossningen och stoppat upp värkarbetet så många gånger (första från v 24) så var det inte omöjligt att jag skulle behöva åka in igen och få bricanyl spruta eller annat.. Hade ju tabletter hemma men dom hjälpte inte alls. Så tar mig i kragen och åker till min mamma iallafall. Natten gick bra, sammandragningar som vanligt och sjukt ont (fick njurstaser, uvi och fastväxt äggstock under graviditeten), men ändå bra. Framåt dagen satt jag framför datorn och kollade efter en alla hjärtans dag present till Micke och fick då som kraftig mensvärk. Gick på toa och där kom den berömda slemproppen, helt blodig och härlig. Tänker inte så mycket mer på de, den hade lossnat i omgångar innan. Sätter mig och epilerar benen och då börjar värkarna. Jag hade inte en tanke på att klocka dem utan tänkte att de är väl som innan och de kan stoppa de. Min mamma kommer hem framåt kvällen och jag lider bra av mina värkar nu men envis som jag är har jag inte ringt förlossningen. När kl va runt 23 gav jag med mig efter lite tjat och eftertanke och åkte till förlossningen med mamma. Dom sätter ctg och ser tydligt mina värkar och kollar om jag är öppen, och de är jag.. Hela tre cm! Jag ska ju inte va öppen, jag ska få en spruta och åka hem?! Dom gick inte riktigt med på de så blir inlagd och visad till ett förlossningsrum. Får antibiotika i dropp för att jag är bara i v 34 -det här är natten till måndagen. Jag blir sjukt dålig av det där droppet och spyr och får diarré och skakar okontrollerat. Det var riktigt läskigt. Så efter en natt med de och hemskt dåligs Bms som inte ens gav mig nåt att äta så säger dom att jag ska få vila, min kropp kommer aldrig klara av en förlossning efter en hel natt med de där. Så får dropp som stoppar, morfin och nå lugnande och får sova några timmar. Sen när jag vaknar är värkarna igång igen, men dock inte lika starka. Dom undersöker mig och jag är fortfarande öppen 3cm, kanske 3.5.. Och eftersom det var knökfullt på förlossningen och för lite barnmorskor så ville dom inte hjälpa mig på traven med dropp eller liknande, dom hade inte plats. Så fick vanka omkring lite där på förlossningsrummet, sitta på pilatesbollen och fick tillslut lustgas.. Den va sjukt svår att få till och jag övergav den många gånger men kom tillbaka då jag hade så ont. Var tvungen att ha på mig ctg apparaterna hela tiden för att ha koll på min lilla bebis. Kunde knappt röra mig innan de kom in och sa att den tappat kontakten. Hela dagen går såhär och lika fullt är de på förlossningen på kvällen så jag får en ny sovdos med dropp, spruta och tabletter. Nångång här kommer äntligen min man från båten, gissa om han va stressad att jag skulle föda utan honom. Men nej, här tar vi de i smärtsam snigelfart. Får inte heller åka hem då dom vill ha koll på mig. Ligger då på avdelningen mitt i mot förlossningen. Vi vankar i korridorerna på sjukhuset fram och tillbaka hela onsdag-torsdag.. Träffade många läkare varav en som heter Josefine som jobbar på Huddinge sjukhus som sa - det gör ont att föda barn och så vände hon på klacken och gick utan att undersöka eller säga nå mer! Jag som va så förstörd redan vart så ledsen och ville bara åka hem och att jag måste va svag som inte klarar värkar i flera dagar. ((?!)) Iallafall, och så kom fredagen! På morgonen kommer dom in och säger att vid 13 får du komma in på förlossningsalen igen och då ska vi senare spräcka dina hinnor. Jaaaa äntligen tänkte jag och va så glad att få ett slut på de. Barnmorskan och läkaren tyckte jag va vid gott mod efter all prövning iallafall. Ja, vad gör man?! Hinnorna spräcks och på med en jätte blöja! Varje gång jag skrattar så forsar de ut vatten ur mig vilket gör att jag skrattar bara ännu mer! Samtidigt sätts värkstimulerande dropp och antibiotika dropp in, kl är nu runt 15, fick komma in senare än tänkt, men kom iallafall in! Värkarna blev sjukt starka på en gång och hinner byta barnmorska under den korta tiden. Hon fixar och donar och presenterar sig och hämtat lite saker. Jag håller på och dö så dom får sänka droppet. Vid 16 skriker jag på epidural och läkaren kom efter en himla stund. Det var inte lätt att sätta den så jag hade värkar varannan minut nu, men tillslut så. Men jag känner inte av det alls, för efter barnmorskan Berit fixat runt i rummet där och ska gå till en annan tjej skriker jag till henne att hon inte får gå. Bebisen kommer NU! Hon skrattar och säger nejdå, men då får jag krystvärkar.. Så hon skyndar sig fram för att ta av mig blöjan och ser att jag är fullt öppen och är helt redo. Oj då, här går de snabbt sa hon. Jag tar i som om jag aldrig gjort nåt annat i mitt liv och känner huvudet komma ut, värken avtar och huvudet åker tillbaka! Bm sa huvudet försvann! Nu får du ta i som fan, bli arg! Ut ska den nu! Och jag följde hennes order och ut kon huvudet och stannade där - fick inte krysta just då mer. Och jag snyftar det gör ont, det gör verkligen jätte ont! Sen nästa värk kommer hela bebisen.. Sluurp säger det bara! Och lite gnuggande av Bm och han fick komma upp på mitt bröst. Han sa ingenting utan bara låg där och kollade sig omkring. Helt nöjd med livet. Lucas fick 10 10 10 på apgar och vägde 2825g och va 47 cm lång och föddes i v 35+4 kl 16.34. Det var smärtsamt men min man coachade mig så bra! Utan honom skulle jag inte klarat de! Jag har tydligen en väldigt stark livmoder och är en hejare på att föda barn. Och om jag ska ha fler barn ska jag inte vänta med att åka in till förlossningen. Efter ca en timma efter Lucas föddes föddes blev jag jätte sjuk, enorma skakningar i hela kroppen och ont i njuren som tusan. Men dom trodde min kropp va uttröttad efter flera dagars intensiva värkar bara. Så upp på special bb då Lucas va så liten och behövde värme säng. Han slapp neo precis :) blev stödmatning i början men sen ammade han fullt. Jag blev dock bara värre och värre och kunde inte ta mig så långt bort från sängen. Jag skakade och kallsvettades dygnet runt och fick inte i mig nån näring och rasade i vikt.. 11kg på fyra dagar. Jag trodde att jag skulle dö och frågade läkarna om jag skulle klara de här, om jag skulle få leva med min nya lilla bebis. Tillomed läkarna va oroliga och mycket prov togs, stora glasflaskor med blod som dom fick använda neo nål för att få. Jag har små ådror från början men nu hade dom dragit ihop sig rejält av uttorkning bland annat. Fick även dropp. Det kändes verkligen som om kroppen gav upp, jag har aldrig varit så rädd förut och blir ledsen av att bara tänka på det. Tillslut fick vi ett litet uppsving, Micke köpte en glass och en mer åt mig som jag nästan svepte då jag vid tillfället hade hög feber och de va skönt med kyla. Helt plötsligt kunde jag stå upp! Och de mesta av skakningarna försvann! Visade sig att jag hade sjukt lågt blodsocker. Skönt som de va att kunna gå upp och duscha och lämna rummet så mådde jag dåligt ändå. Njuren bråkade, fick uvi igen och äggstockarna gjorde ont. Än idag lider jag av detta och kan få tillbaka skakningarna när jag har för ont och kroppen inte klarar av mer. Det är så obehagligt och läskigt så de finns inte. Under Lucas första halvår fick jag njurgrus och cystor på äggstockarna bland annat..och flera uvi.. Känns som jag missade en lycklig period av mitt liv, men jag kämpade (kämpar) hårt för att alltid vara där för honom och ge han all kärlek jag har! Jag älskar honom så! Än idag är jag långt ifrån frisk och de skrämmer mig för jag vill ha fler barn, men tänkt om detta händer igen? I slutändan gick själva förlossningen väldigt snabbt men bra och Lucas är en härlig liten kille som mest sover hela dagarna då han va prematur. Gnällde bara om maten inte kom tillräckligt fort eller vid blöjbyten. Jag såg knappt hans ögon förrän efter 1 1/2 månad då han alltid sov. De förklarades att han skulle gjort så om han vart kvar i magen :)

Jäklar, all formatering försvann, går att läsa på http://www.blimamma.se/grupper/t/4941/?pg=