Börja förskola, hur ska det här gå? :(

Benjamin började samma vecka som han fyllde ett. Och han älskar det! Det har aldrig varit nåt problem, han trivs så bra. Och jag tycker nästan synd om honom de dagarna han inte går på dagis och får träffa sina kompisar, han har inte alls lika kul här hemma med mig. =)

Gå till olika dagis och hälsa på nu innan så får du se hennes reaktion. Troligtvis tycker hon det är skitskoj med massa andra barn och nya saker att utforska :) Vår son är nyligen fyllda ett och JAG känner mig inte redo att släppa iväg honom på dagis ännu men vi har varit och kollat runt på olika dagis och han tycker det är jättekul! Vilket är himla roligt och skönt för en som mamma att se. Det lugnar en lite inför det som komma skall :)

Båda mina har börjat när de varit strax över året och har älskat det! De gjorde enorma framsteg genom att se andra barn göra saker. Rörelser till sånger, äta med sked ordentligt, mm, mm. På dagis leker de hela dagarna och om du inte har ett jobb nu så blir det ganska få timmar per v som hon behöver vara där. Hoppas det ordnar sig, tänk på att hon läser dig bra och känner du oro så gör din dotter också det.

Nu har ju inte jag någon erfarenhet av detta ännu men.. (kanske inte alls går bra för oss när det väl gäller) Nova ska inskolas när hon är 1 år och 2 månader och jag tycker personligen också att det är lite tidigt, men för att både jag och hennes pappa ska kunna jobba så måste hon börja då men samtidigt tror jag det är jättebra för barnen, iallafall för henne. Det märks på henne att vi inte har tillräckligt med saker för att stimulera henne. När bara jag och hon går hemma i ett par dagar så blir hon en helt annann tjej, även om jag gör allt jag kan så räcker det inte fullt ut, det var likadant när vi var i Cypern och inte hade tillgång till något, fast då är ju hon ett riktigt yrväder också iofs. Jag tror hon kommer älska det, en massa barn att leka med, en uppsjö av leksaker, fröknar, mer utelek, en ny sammanhållning med några andra än mig och pappan. Och förhoppningsvis har hon hunnit lära sig förflytta sig, äta mer riktig mat osv tills dess. Nu känner ju inte jag Mhy, men om det blir så att hon måste börja tidigare så kommer det säkert gå galant. Jag tror att man som förälder gör det svårare för barnen om man själv är väldigt orolig och bekymrad över något. Är hon inte van att vara med någon annan än er?

Tack för svar. Till saken hör att hon har alltid tytt sig väldigt mycket till mig vilket beror mycket på att hon hade ont i magen som liten och var lugnast när hon var hos mig. Den perioden medförde även att ingen annan förutom pappan kunde hålla i henne, då blev hon helt hysterisk och det hänger fortfarande i att hon inte gärna vill att andra tar i henne. Därför har hon heller inte haft barnvakt många ggr. Bara nån timme vid enstaka tillfällen. Allt det tillammans gör såklart att jag känner mig lite extra vemodig att lämna bort henne till främmande människor då det inte ens funkar att hennes farmor och farfar håller henne som vi 'ändå träffar relativt ofta. Det som däremot är possetivt är att hon tycker andra barn är spännande och har inga problem att gå fram till dem. Så det är ju helt klart en fördel. Sen förstår jag självklart att det är jättenyttigt för dem små att gå på förskola och det vill jag absolut att Mhy också ska göra men helst inte riktigt än.. Och hade ju gärna sett att det skedde på ens egna villkor, just det faktumet att man mer eller mindre blir "tvingad" till att lämna bort henne försvårar situationen för mig i med att det då blir frampressat. Men sen kommer jag ju såklart hålla god min inför Mhy om det nu blir så att hon måste börja snart. tuffani: Hon är van vid att träffa andra männsikor då vi hittar på rätt mycket men hon är int van vid att andra håller henne eller passar henne då hon aldrig har accepterat det och har inte velat tvinga fram det heller, känt att hon visar när hon är redo..

Nu var min son lite äldre ca 1år och 4 månader när jag började jobba. Min man studerade på heltid på distans så han var alltid hemma och kunde gå ner till dagis om de skulle vara något. Vi valde att börja med 15 timmars. Dvs 5timmar tre dagar i veckan (den tid man max får ha om man är arbetslös). Det gick jättebra för honom på dagis, men som i princip alla barn var han ledsen och ville gå till fröken när vi lämnade honom och han ville inte gå hem när det var dags.

Hej, måste bara säga att jag känner igen väldigt mkt av din beskrivning på din dotter - om magontet som spädbarn och en enorm mammighet! Min lilla tjej har alltid varit likadan, här hemma är det enbart jag som funkar om det är något, inte ens pappa duger vissa gånge vilket kan bli väldigt frustrerande. Så hon har heller inte blivit lämnad speciellt många gånger, bara till min mamma som hon har en väldigt nära relation till. Hon ska börja dagis i september, blir då 16 månader och jag har hemsk ångest inför det, men samtidigt vet jag att det är hos MIG problemet ligger - hon kommer klara det galant. Vi började gå på öppna förskolan och där kan man se hur de reagerar och är med andra barn fast man själv är med. Jag höll mig lite i bakgrunden nu de sista gångerna för terminen och det visade sig att hon sprang in till barnen och leksakerna utan att ens titta sig om ifall jag kom med eller inte! Annars ska hon ALLTID hålla min hand vart vi än går. Så jag tror inte du behöver oroa dig för din dotters skull, och som de andra skriver så kommer det ju inte innebära många och långa dagar för henne och dig att vara ifrån varandra :)

haha, oj, såg ju nu vem som skrev frågan ;) Skicka pm till mig på facebook Pauline så kan vi prata mer istället! kram