Besvär med oro under de 12 första veckorna?

tänk såhär... är det var fjärde eller var femte som slutar i miss fall.. dvs 20-25%... men det är hela 75-80% som INTE får det... så tänkte jag... det är större chans att inte få missfall än vad risken är att du får det! tänk positivt!!!! det mår både du och barnet bättre av

Tack för tipset! Det är svårt att vara positivt när det här verkligen är någonting man vill. Men jag ska göra mitt yttersta!

förstår det.. kände så i början oxå!

Det är nog mer en regel än ett undantag att man oroar sig under de första veckorna.. Carros tips var mycket bra, det hade jag behövt de första veckorna i min graviditet :)

försök att inte tänka på det alls, håll dig sysselsatt. Jag var oxå JÄTTE orolig för missfall men oftast "glömde" jag bort att jag var gravid o vips så hade det gått 12 veckor =)

tack för tipsen!! :)

Jag var OTROLIGT orolig, men sedan började jag tänka positivt. Typ att skulle ngt hända är det ju bättre än att bebisen är sjuk osv. Att det är bra att kroppen själv ordnar med detta. Och så tänker jag faktiskt fortfarande nu i vecka 26. För mig hjälper det :)

Blir det ett missfall finns det ju anledning till det, att bebis var sjuk elr liknande :)

som min barnmorska sa lite brutalt; det sitter där det sitter om annars så ska det inte vara där:P

För cirka ett år sedan blev jag gravid för första gången. Nästan direkt började jag oroa mig för missfall iom det kom så oväntat tror jag. Men efter att ha läst på lite och pratat med mina vänner kom jag fram till att kroppen är ett helsikes instrument som tyvärr vet vad som är bäst även om vi känslomässigt är lite handikappade på den punkten. Så skulle jag få missfall så var det menat från hela början. Inom loppet av en vecka från det att jag fick reda på att jag var gravid drabbades jag utav små blödningar och stick i sidan. Ett utomkvedshavaneskap konstaterades och det som skulle växa sig till en bebis mjölkades ut. tack vare min nyvunna inställning så mådde jag relativt bra efter detta. När jag sedan blev gravid igen var jag självklart orolig att detta skulle upprepas men efter ett VUL i v6 fick vi iaf konstaterat att denna gång låg det rätt. Innan jag kände de första sparkarna så var jag orolig till och från. fortfarande idag i vecka 26 dyker det upp nya orosmoln. Tyvärr är det något man får leva med men det hjälper om man kan måla upp en bild ifall ifall det värsta skulle hända så att man iaf är lite beredd på det...

jag håller med kostrea, vår kropp avgör vad som är bäst, och blir det ett missfall så beror det oftast på att det är något fel med fostret. försök att inte tänka för mycket på det utan var positiv, det hjälper både dig och bebisen. det som händer sker av en anledning oavsett om det är negativt eller positivt.

tyvärr är det bara att vänja sej - från att man planerar att bli med barn är man konstant orolig för saker. Först varför man inte blir det.. sen att nåt ska gå fel det första.. sen varför man inte känner sej så gravid veckorna innan UL.. sen att bebben rör sej för mycket/lite i magen - förlossningen osv... sen när bebin är ute är det tusen andra saker att oroa sej för - det HÖR TILL!!! Försök fokusera på att de allra flesta gånger går det jättebra, tänk positivt och njut!! :) Grattis till graviditeten med, en fantastisk resa väntar!!!

Jag var oxå vansinnigt orolig i början, och det enda som hjälpte var lååånga promenader! Kanske låter lite uttjatat med motion, men men ... Har nåt med frigörandet av nåt positivt ämne att göra, men även att det gav mig lite tid att tänka, gråta och skratta ifred. Efteråt kändes det jallafall oftast bättre. Hoppas du hittar nåt som passar dig, för det är jobbigare än många tror att va ständigt orolig. Lycka till!