är jag normal?

det finns nog väldigt många som tänker som dig skulle jag tro:)

Jag tänker också så.. Det var inte planerat för oss heller men vi hade sagt att händer det så händer det och då skulle vi behålla. Och även fast man längtar mer och mer så tänker jag även på att livet som det är och har varit kommer ta slut och ett nytt kommer börja. Livet är uppdelat före man får barn och efter. Hur vet man att man är redo? Det kanske man inte vet, men man lär bli.

Vi hade inte heller planerat in barn just nu. Livet rullade på med jobb, och min sambo som nyss blivit egen företagare. Det är med "skräck-blandad förtjusning" vi kommer bli föräldrar. Självklart ser jag fram emot denna nya fas i livet, men man vet alltid vad man har, men inte vad man får och hur det blir. Samtidigt har jag ärvt min mors optimism - "Det löser sig". För det gör det ju på något sätt. Så trots alla dessa tankar och hormoner som far runt så tror jag både du och jag och alla andra oroliga där ute kommer fixa sina nya roll galant. Kram!