Är jag ensam?

Åh tro mig, du är inte ensam! Ibland finner jag mig själv gapa överdrivet mycket, och tjata om nej och inte helt i onödan. De blir lätt en ond cirkel, men nu har jag börjat ta mig i kragen igen, och låtsas som ingenting när de verkar onödigt att säga nåt! :P tror de är hälsosamt att bli lite arg ibland, så barnen också vet att det är en normal reaktion att bli arg ibland.

Du är inte alls ensam! Jag tror folk inte kan/vågar erkänna bara. De blir ännu värre när de fyller tre ;) Fy fan vilka jobbiga dagar vi kan ha ibland. Men vissa stunder så är han helt fantastiskt underbar och säger tokiga/charmiga saker. Försöker leva på de stunderna. Man måste ju kunna visa att man blir arg, hur ska de annars kunna lära sig ett socialt samspel, vad som är ok etc?

Samma här! Hon har varit i trotsåldern sen hon var ett och ett halvt, till och med lite innan. Hon fyller två i januari. Hon gör saker hon vet att hon inte får och skrattar när man säger till, sedan fortsätter hon. Kastar maten i golvet. Slänger sig på golvet och skriker så fort något är fel. Hon drar mig i håret. Så ja, ibland brister det och man reagerar på ett sätt som man önskar att man inte hade reagerat på. Har känt mig som världens kassaste mamma senaste tiden, men jag antar att det hör till att ifrågasätta sin roll som förälder. Men vissa dagar undrar jag hur fasen jag ska orka med att skaffa ett till barn. Men när hon inte retas och trotsar så är hon världens finaste. Då pussas och kramas hon, skojar, skrattar. Hon älskar att få andra människor att skratta. Barn är underbara, men jäklar vad de ska testa gränser!

Nej du är inte alls ensam. Blir ofta sur på min son som blir 3 år i februari. Och det händer att ja ryter till offentligt också. Är så svårt att inte ryta till på sitt barn när man är själv trött och hungrig.

Klart att barn måste få uppleva hela känsloförrådet även hos sina föräldrar. Men jag kan personligen inte tycka att det är okej att skrika/ryta åt ett litet barn. Iallafall inte innan de förstår fullt ut att det de gör är fel. Man kan bli arg och visa den ilskan på andra sätt än att ryta. Jag biter mig i tungan många ggr om dagen, men ryter aldrig. Sen om andra tycker det är fel eller ej är upp til dom. Men att bli arg och irriterad på sitt barn även när de är små är nog rätt naturligt.

Tack! Jag har gråtit många ggr idag pga mitt beteende, det känns skönt att jag inte är ensam. Jag tycker också det är viktigt att barn får lära känna alla känslor men också hur man beter sig efter det. Ber om ursäkt osv. Jag är så glad att ni svarade! Ska givetvis försöka bete mig lite mer pedagogiskt (jag är ju trots allt förskollärare och en bra sådan! På jobbet skulle det ALDRIG gå över styr, men med min egen unge... Jag vet inte vad som händer).

Du är absolut inte ensam! Jag kan komma på mig själv med att ryta i lite för högt och dunka handen i dörren när det blir för mycket (jag menar absolut inte att jag tycker det är rätt), men jag tror det är vanligt. Sen är det väl skillnad om man sätter det som ett mönster eller om det händer ibland, periodvis oftare och periodvis mer sällan. Sen är vi ju oftast hårdast mot oss själva!

Haha, nej, jag tror vi alla gör det emellanåt! Min son är 22 månader och just nu retas han med mig med flit och provocerar massor - jag försöker vara pedagogisk oftast men ibland går det ju bara inte. De flesta gångerna när jag blir väldigt arg är det när han dessutom gör saker som kan vara farliga, typ klättrar upp på tv-bänken och skakar på tv:n. Och när man sagt ifrån 11 gånger och lyft ner honom lika många, och försökt att förklara varför på alla pedagogiska sätt man kan komma på varför han inte får, då blir man väldigt väldigt arg! Då brukar jag lyfta bort honom väldigt bestämt och både skrika och gråta och skälla, och sen marschera därifrån. Jag tror också det är bra att barnen får se att vi har känslor, att vi blir både arga och ledsna. Och om jag känner att jag har blivit alldeles oproportionerligt arg så försöker jag komma ihåg att också säga förlåt efteråt - han kanske inte förstår det riktigt än, men jag tänker att det nog är bra att visa att jag också kan göra fel och hur man ska göra då.

Jag har också blivit det ett antal gånger! Man känner sig HEMSK som mamma då, speciellt så som du säger man hör kompisar osv som säger att de aldrig blir det och allt är jätte bra! Men efteråt så be rjag om ursäkt och pratar med honom så han ska förstå lite! Vi är inte mer än människor och vi alla kan bli arga ibland. Men blir man arg så tycker jag att det är viktigt att prata med banret efteråt och förklara.