Abort?

Heii.. Jag gjorde en abort i v15. Eftersom jag insåg att jag inte var kär i min pojkvän längre (efter 3 1/2 år.). Många gånger har jag ångrat beslutet och trots att det är flera år sen så gör det nå fruktansvärt ont. Kanske mest för att jag väntade så länge med att göra abort. Mitt råd är bara att du tar ett beslut ganska snart, ju längre du drar på det desto mer smärtsamt kommer det att bli. Världen är full av underbara killar, och ibland kan det vara värt att vänta med att skaffa barn tills man vet att allt är "rätt". Själv väntar jag mitt andra barn med min nya pojkvän som jag nu varit tillsammans med i två år :). Folk kommer at stötta dig vilket beslut du än tar. Ska tänka på dig, kram

Jag tycker jätte synd om dig att du ska behöva ta detta beslut. Gjorde abort för många år sedan och detta är något jag forfarande tänker på, så du ska vara medveten om att om du väljer abort så kommer det vara mycket jobbigt psykiskt under kanske en lång tid. Men du måste göra vad som e rätt för dig och om att vara ensamstående mamma är något du inte skulle klara så ska du inte heller försöka. Och skulle du välja att behålla så e ditt liv inte slut för du får en bebis själv. Men som lyx mamma skrev så e det bättre ju tidigare du bestämmer dig. Lycka till och hör gärna av dig om du behöver tala med någon.

Hej! Jag är i precis samma situation som du, jag och min pojkvän hade planerat denna graviditet och när jag var i sjätte veckan gjorde han slut för att han orkade inte mer och kände sig utanför. Det har varit jätte tufft och det har blivit många tårar, men för en vecka sen tog ja beslutet att ja ska behålla barnet och fixa detta. Mitt ex hotar med div. saker om han inte får halva vårdnaden. Det finns riktlinjer hos familjerätten som säger att barnet skall bo på samma plats de första 3 årn (brukar främst bli hos modern) för att barnet behöver rutiner och trygghet. Just nu känner jag inte att ja vill att mitt ex skall ha något med oss att göra, men vem vet det kanske löser sig bra i slut ändan iallafall. Det som känns jobbigast är att veta om redan nu att man kommer att bli ensamstående och att man inte har någon partner att dela alla uplevelser med. Ta hand om dig, vet att beslutet är svårt men lyssna på ditt hjärta!! Kramar Lisa

Hej! Gjorde en abort för ett år sedan i vecka 15 pga. samma anledning som du har det nu! dock var graviditeten inte planerad. Jag tänker på det fortfarande och fick gå och prata med en läkare väldigt ofta och orkade inte läsa klart mina studier. så en abort är ett väldigt svårt beslut att ta, men ibland är det den bästa utvägen. Man måste ju även tänka på barnet, vad kommer hända senare, kommer det bli vårdnadstvister, kommer mitt barn behöva pendla mellan två olika hem. osv. det är ett väldigt tufft och svårt beslut att ta, men det finns väldigt många att prata med speciellt barnmorskan är bra! Och även barnmorskan kan rekommendera personer att prata med. sedan kanske det kan lätta lite med att mamman alltid har första rätt till att ha barnet hos sig och att pappan till ditt barn kanske är inne i en period nu precis som pappan till mitt är. du kommer fatta det rätta beslutet både för dig själv och för ditt barn! Lycka till!

Jag har gjort en abort i mitt liv och precis som dom andra skriver så är det väldigt jobbigt psykiskt men ibland är det det bästa. Nu är jag gravid i vecka 37 och är ensamstående. Pojkvännen gjorde slut i vecka 9 men jag bestämde mig för att behålla och klara mig själv. Det var tufft i början och kan fortfarande vara tufft men lyckan jag fått av graviditeten och barnet i magen gör allting värt det. Nu för någon vecka sedan har jag och pappan tagit upp kontakten igen och bestämt oss för att han ska få träffa sitt barn när hon är född, men det blir på mina villkor och på ett sätt som är bäst för våran bebis. Vet inte riktigt om jag kom med något bra i svaret utan ville mest bara säga att jag också blev lämnad i tidig graviditet men har klarat mig bra själv. Man måste tro på sig själv! Så länge du väljer vad som känns bäst för dig så blir det rätt. Kram!

Hmm, om man nu ska tänka på barnet när det kommer till abort så tycker iallafall jag att man borde välja livet för den lilla.. tror inte att det är många som för sin egen del skulle välja att hellre dö än att pendla mellan sina 2 föräldrar.. Är ju trots allt livet och döden man väljer mellan för barnet.. och ska man nu tänka på det bästa för barnet så ser då jag endast ett alternativ. Jag valde livet för min lilla skrutt även fast jag vet att jag kommer få ha hela ansvaret själv utan en pappa som ens vill ha halva vårdnaden men jag ser ändå att jag hellre ger honom ett liv, så bra som jag förmår istället för att ta död på honom för att jag inte ville utsätta honom för att vara utan pappa.. Men det är helt upp till var och en att avgöra vad som är bäst för era små. Jag delar bara med mig av vad jag tänkt på när jag själv funderade i samma banor. Du kommer klara dig fint vad du än väljer att göra, och skit i vad killen säger, saker kommer förändras innan lillen kommer och du måste besluta för dig och enbart tänka på vad du själv vill. Kram

Kär vännen, gör det som känns bäst för dig. Han kan inte kräva att han ska få HALVA vårdnaden om barnet, ifall ni inte är gifta, Så måste du och han skriva i ett faderskapspapper på socialkontoret, det är så för alla som inte är gifta. vet du vad jag tror att om du behåller bebben så kommer din kille att komma tillbaka när det är dags för antingen ultraljud i vecka17-18, eller tidigare, finns många män som lämnar sina kvinnor, för att det kommer som en chock för dom men sen när det smält in och dom har sett bebben på ultraljudet så blir dom lyckliga. Hade själv samma problem med min kille. Och om inte så får man hjälp och stöd ifrån borde försäkringskassan och kan även få bidrag av soc till man kommer på engna ben med det lilla barnet. När det gäller skolan kan man få hoppa av medans man är gravid och komma tillbaka sen och börja där man slutade=). Jag personligen har aldrig gjort arbort, visste att det var något jag skulle ångra, Och det är en stor sorg efter åt, har några vänner som har gjort arbort, och dom mår dåligt än idag, tyvärr. fast det är väl olika. Lycka till med allt och följ ditt hjärta gumman. Kram emmie

Tack för era svar, ni är guld värda och tack o lov väntade jag. Jag och min pojkvän har löst allting nu, och allt är jättebra o jag hoppas det förblir så. Idag va vi in på vul för jag har haft ont på höger sida. Det va inget fel förutom en 6 cm stor knöl på äggstocken som troligen skulle försvinna snart. Vi fick se våran lilla bebis och fan vad min pojkvän lös upp, hela han strålade av lycka. Vi har haft det kämpigt, allt har varit så nytt, han har inte riktigt "insett" att det finns ett liv i min mage och han har varit livrädd för det som kommer att hända.. Men idag när han fick se den lilla så blev allting verkligt för honom. Jag är så lycklig, vi är så lycklig. Hjärtat slog jättefint, navelsträngen pulserade fint den med. Nu hoppas jag att vi förblir våran lilla familj som det va planerat från första början. Tack en än gång för era svar