20 år, gravid och kluven

Imte riktigt samma situation, men vår tredje graviditet var inte planerad. Den slog ner som en bomb och ställde hela livet på ända. Vi var helt nöjda med två barn och ville båda ha det så. Sambon speciellt . Jag hade precis kommit in på en vidareutbildning och ett tredje barn passade helt enkelt inte. Idag har vi tre barn som vi älskar otroligt mycket, och vi är så glada att även vår älskade lilla Hoppsan kom till. Jag kan inte tänka mig livet utan honom. Jag kunde inte gå igenom en abort och tänkte att man kan ångra en abort, men man ångrar inte sina barn. Jag hade liksom två val, och bad jag än valde var det ett beslut jag skulle leva med resten av livet. Det ena alternativet kändes lättare att leva med för mig. Sen var det kanske lättare för mig eftersom jag redan hade två barn med samma pappa. Det är ett större steg att få från noll barn till ett. Mitt bästa råd är att inte göra något förhastat. Tänk och känn efter ordentligt innan. Och han stöttar dig i vad du än väljer välj det du känner är rätt. Lycka till!

Jag var 19 när jag blev gravid med 1a. Oplanerat. Direkt efter studenten. Jag ville göra abort men inte min sambo. Så vi behöll barnet. Jag hade inget jobb, han var timanställd. Det var också helt fel tid men allt löste sig fint och idag är våran prinsessa 4 år, vi har snart 3 barn, villa, Volvo , hund. Han är fast anställd och jag timanställd men vi är lyckliga!

Tack för ert stöd och tack för att ni delar med er! Finns inte ord för hur mycket jag uppskattar det. Min sambo säger att han vill leva mer innan, han vill ha mer tid för \"oss\" innan vi skaffar barn, han vill alltså att jag gör abort. Han oroar sig för den ekonomiska biten och säger att han inte tror att det kommer funka. Han vill starta sitt företag och lägga energi på det, vilket han inte tror att han kommer kunna göra om vi behåller barnet. Jag vill behålla det. Känner att det är alldeles för tidigt egentligen, hade velat spara mer pengar och köpa hus innan men nu är det ju som det är. Vet inte om jag vill leva med att veta att jag gjort abort. Även fast det inte är ett barn än, som min sambo säger, så är det ju på väg att bli ett. Vi har skapat ett liv och jag vet inte om jag kommer kunna leva med att jag tagit bort det livet, inte gett det en chans att ens bli ett liv, att bli ett liv som jag och han skapat tillsammans. Jag förstår honom verkligen, det gör jag. Han tycker att det är elakt mot honom om jag behåller det och ja, jag förstår hur han menar som sagt, men det skulle kännas så sjukt fel att göra abort. Han kommer ju kunna starta sitt företag trots att vi har barn. Vi kommer kunna leva trots att vi har barn. Meningen med livet, enligt mig, är just att skapa ett liv, uppfostra det och göra det till världens bästa människa. Jag behöver inte \"leva\" mer innan jag skaffar barn känner jag, livet börjar ju egentligen när man skaffar barn. Samtidigt som det känns alldeles för tidigt. Vet verkligen inte hur vi kommer göra. Om jag ska va \"elak\" mot honom och behålla det för att det känns bäst för mig, eller om jag ska va elak mot mig själv och göra honom en tjänst genom att ta bort det. Ush vad jobbigt det här är. :(

Du ska göra det som känns rätt för DIG. Abort ska man inte göra för någon annans skull. Det beslutet ska vara ditt, och det ska kännas rätt i hjärtat.

En liten tröst kanske kan vara att det finns egentligen aldrig den perfekta tiden att skaffa barn, om de skulle bli de så skulle en graviditet helt säkert inte bli till iallafall. Vår dotter snart 5 var inte planerad. Vi studerade båda och ingen hade jobb. Allting löste sig och vi är otroligt lyckliga när hon var 2,5 ville vi skaffa ett syskon. \"Det var den perfekta tiden\" Det tog sig inte.. Efter 7 månaders försök blev jag gravid och fick missfall i vecka 6...vid försök nr 8 tog det sig igen och idag har vi en underba liten son på 7 månader. Tanken var att jag skulle börja studera sjukskötare när han var 1,5 år men när jag inte blev gravid precis när vi ville så blev det knepigt när studierna började.. Jag studerar nu men på distans.. Jag tror att skulle han verkligen vara för abort skulle han kanske visa det starkare. Ni är ändå \"så gamla\" att ni inte skulle ha någo problem att klara detta galant bara ni vill :) en baby förstör inget. man behöver bara hitta nya vägar att göra allt man planerat! En abort kan sätta jobbiga spår livet ut för er båda om ni inte är 100 på de.. Lycka till

Hej. När jag blev gravid med min dotter så gick min sambo bara i ett vuxenprograg för att bli snickare han va 23 år. Själv va jag 26 o jobbade 50% i storkök. Vi hade nyss flyttat ihop o hade hund! Vår ekonomi va bajs! Jag hade gjort abort året innan pga vi nyss träffats o jag trodde ej jag va redo. De ska jag erkänna att jag ångrar idag, till o med han gör de. Men vi behöll iaf denna graviditeten o visste att allt va kaos men skrattade o sa bara att vi klarar fan allt. O under mina första veckor av min graviditet så fick han för sig att vi skulle köpa hus. Vi gjorde det o vi fick bo alla mina graviditetsmånader hos hans mamma. Ella kom o när hon kom hade jag hunnit bli arbetslös o stämplade o hade vatt arbetslös i 7 månader typ. Min sambo byggde vårt hus från gamalt till nytt på egen hand o jobbade äver på ett frukt o grönt företag. Under hela graviditeten såg vi varann kanske 1 timme på kvällen om jag inte hunnit sova. Ella va iaf kommen o jag hade sänsta mamma pengen o min sambo fortsatte jobba en massa o när ella va lite över ett år så startade han ditt eget företag som snickare o jag hade börjat jobba 50% igen. Tuft som fan. Mrn vi hade varann o lilla ella o fy tusan va de gör mycket. Idag är ella 3 år o jag jobbar 75% o min sambo jobbar bara med sitt företag. De e bara min lön som e stabil nu o han känpar från o till med att få ihop de. Vi klarar oss alltid vi har de super bra. Men de jrävs ju att han jobbar länge vissa dagar o så e de ju bara. Ett barn stoppar ej en framtid. Ett barn startar en ny framtid o ett barn får hänga med i sina föräldrars vardag o så e de bara! Vi väntar till o med nummer två nu o med min vetskap så vet jag att de kommer gå perfekt. Vår ekonomi e som den e men ci åker ändå på semester en gång om året, vi äter ute lätt 6 gånger i mån, vi kan handla go mat, vi sparar vatje mån om de så bara e 200kr, ella kan gå på gympa o på simskola, min sambo har eget företag! Ja du ser. De e upp till er, är ni så pass nära varann så att ni kan stötta varann i de ni måste kämpa med så kommer ni stt klara er. De ända vi ej kan mycket mer e att handla massa kläder o skor o saker till oss själva men varför ska vi de? De får man göra när de behövs. Ella är de bästa som hänt oss.

jag kan berätta hur det var för migt,jag o min pojkvän hade precis också flyttat ihop,han gick i gymnasiet och jag skulle börja en ny linje till hösten. Vi hade då varit ihop 1 år och 4 månader när vi fick reda på att vi var gravida,och båda hade fyllt år varav han 19 och jag 18. vi var också väldigt osäkra om vi skulle behålla då varken någon av oss hade jobb. Det tog ca 1 vecka tills vi kom fram till att vi ville ju faktiskt ha barn ihop även om vi inte ville ha det så tidigt. men sagt o gjort så behöll vi och 1,5 vecka innan jag fyllde 19 så kom våran son Felix till världen. året efter så skaffade jag utbildning och fick sedan jobb. Nu studerar sambon igen och jag har jobbat tills nyligen då vi väntar barn nr 2 som kommer närsomhelst. Jag kan bara säga det att visst har det varit tufft då o då men aldrig har vi ångrat vårat beslut. Min sambo var ju också lite mer åt abort hållet först men ändrade sig ganska snabbt. Men tycker ni ska prata igenom ordentligt hur ni ser på framtiden. Även om han vill skaffa företag o så så ger ni ju inte upp era drömmar för ett barns skull,antingen skjuts det upp eller så kan han ju göra det samtidigt med en liten men det blir ju självklart en aning tuffare:)

Tack för alla svar! Har i princip bestämt mig för att behålla. Bokat tid hos barnmorska om två dagar, sambon ska följa med dit så att vi alla kan prata. Han har mjuknat lite och jag tror att han mest behöver tid vid att vänja sig vid tanken att ha barn just nu. Det kom ju som en chock för oss båda. Skulle kännas alldeles för fel att göra abort, så blir troligtvis att behålla som sagt. Vi båda vill ju ha barn och det är ju nu det är på gång! Allt kan ju inte gå enligt \"planen\". Igårkväll satt han och googlade på hur fostret utvecklas i magen och vad jag får/inte får äta, osv. Han engagerade sig frivilligt vilket kändes otroligt skönt. Återigen, tack för att ni delar med er!

De ordnar sig ALLTID!