Visst är jag oerhört lycklig

men just nu är det som att jag håller på att spricka. Frustrerande! Det är ju bara K som vet. Jag är henne evigt tacksam för att hon delade gårdagens äventyr och upplevelser med mig. Hon fick nog inget arbete gjort på Finansdepartementet den dagen, men hon tyckte att det var nästan lika spännande som om hon själv skulle testat sig. Men just nu är det mest jobbigt att vara social över huvudtaget, samtidigt som jag har har ett stort behov av det.

Pratade med min sambo i telefon ikväll men han frågade inte och jag vill då som sagt inte säga någonting. Bäst vi tar det när han kommit hem i helgen. (Undrar hur han kommer att reagera?

Jobbade förra natten och kunde såklart inte säga någonting. Som tur var, träffade jag inte kollegan E som försöker nu samtidigt med mig och som delat alla sina motgångar och tankar med mig och vice versa. Härlig tjej! Jag sade ju till henne häromdagen att jag borde få min mens när som helst. Hon kommer garanterat att fråga.

Chattade med min svåger och syster i Vancouver idag, men kunde inte säga någonting. Skickade emailsvar till mina föräldrar (som alltid skriver om att de längtar efter barnbarn och tillökning i familjen och allt vad det heter) och kunde förstås inte säga någonting heller, bara att de inte behöver bekymra sig över den saken.

Sedan ringde min gode vän L i Götet och pratade länge och väl om barn och hur han och hans flickvän J tänkt sig skaffa barn om ett år eller så. Hur det hade varit kul om vi fått barn samtidigt etc. Och så frågar han mig - du har väl ingen hemlighet att berätta? - Phuuu, tur att vi inte hade videosamtal! Nu mumlade jag ett nej till svar. Han sade att han hoppas ju att han inte blir bland de sista som får reda på det. Klart att han inte blir det! Men jag sade att jag och Agne har tänkt vänta med att berätta sådana nyheter tills den stora missfallsrisken passerat eller när man av någon anledning inte längre kan hålla på det. Typ om det syns eller om jag skulle råka spy i någons knä... Men det är jobbigt att sitta här ensam och vara så förbaskat lycklig utan att ha någon att dela det med! Jag har inte ens sagt det till hunden, katten och kaninen för Agne måste ju få höra om det först - det är ju han som skall bli pappa! Hur skall jag säga det till honom? När? Direkt när han kommit hem eller typ när vi skall lägga oss? Det ger sig nog. Antagligen vet han det redan. Han har ju bevisligen varit långt klokare än jag vad som gäller barntillverkning.

Idag kom testen förresten. Provade ett av dem för skojs skull. Det är ju sådana där remsor och jag är faktiskt glad att jag blev tvungen att köpa den betydligt snyggare varianten på apoteket istället. På så vis fick UFO en mycket mer storslagen entré. För plussen på Clerablue var så vansinnigt starka, samtidigt som hela den där stickan gav lite mer lila-aktiga, suddiga 2 streck. Jag vet, vi har sådana på sjukhuset också. Säkra men ack så oattraktiva. Känns mer som man skulle testa sig för UVI eller någon könssjukdom, haha. Stickans två ränder hade jag antagligen inte alls litat på igår. Clearbluerna tog jag ju t.o.m. kort på (ifall Agne vill se nä han kommer hem och framörallt, för att ladda upp till K så hon kunde övertyga mig om min graviditet). Stickorna hade blivit mycket mer fula och dassiga på foto. :) Nåväl, förhoppningsvis håller stickorna till nästa gång det är dags att testa sig. Ov-testerna kan jag ju alltid donera till någon behövande.

Än så länge har jag inte haft många symptom och definitivt inte sådana som jag väntat mig. Inget illamående - det kommer väl någon gång nästa vecka, antar jag. Jag brukar må illa av snuva i vanliga fall och kräks när jag har 37,5 i temp så det förutsätter jag bara, att det skall komma. Jag har inte heller haft ont i magen. Dock har jag nog känt mig kissenödig lite oftare. Törstigare (jag som alltid druckit så dåligt) och så det mest underliga, som jag inte ens visste om. Det är det där med suddigt seende. Det hade jag varje kväll förra veckan, t.o.m. lite ont i ögonen och trodde nästan jag skulle få skynda mig till optikern. Nu har jag läst på och det är tydligen progesteronets förtjänst. Sedan tycker jag att jag, som tidigare kunde gå ganska länge utan någon hungerskänsla nu har blivit hungrig snabbare och inte vill ha vissa grejor. Inte att jag skulle må illa om jag hade ätit det men jag vill bara inte ha. Som mina älskade Quornprodukter. Inte direkt sugen nu. Tur jag äter mina vitaminer för gravida och Green Omega så ungen får lite hjärnsubstans i alla fall :D

Imorgon är det 5 fulla veckor. Är det så snabbt det skall gå hela tiden, ända till slutet av september? Hoppas jag hinner med...