Vill men ändå inte.

Idag klockan tre ska jag vara på gyn för att se hur allt står till som sagt. Jag har försökt gadera mig själv mentalt inför ett eventuellt bryt, men jag vet inte om det kommer vara mycket yill hjälp när det väl gäller.

Sambon kan inte hänga med heller vilket gör det hela jobbigare. Sist fick jag redan på att den lilla inte levde ensam och vägen hem var fruktansvärd. Men jag har frågat min vän om hon skulle kunna tänka sig att hålla min hand, och det kunde hon :)

Jag blöder fortfarande. Inga klumpar, men blod. Typ som mens. Ibland brunt och ibland klarrött. Känner stickningar i vänster äggstock hela tiden också. Har jag "tur" så är det tvillingen som är på väg ut. Men jag befarar det värsta då det känns som att mina hormoner is long gone.

Igår pratade jag och sambon om att det ändå vore bra om vi försöker en sista gång. Om det blir ett missfall igen så kan man ju försöka ta reda på vad det beror på och inte behöva göra det när jag närmar mig 30. Inget fel med att vara 30 och få barn, men det har ju visat sig att man minskar chanserna med 50 % efter 30.

Vi får se hur vi gör. Önskar att jag inte hade behövt gå igenom detta igen. Önskar så innerligt att jag har fel. Hoppas att jag kan skriva det i nästa inlägg.