Vi fick en pojke!! =)
CelieH · 2011-03-06 · 645 visningar
Den 1 Mars föddes våran prins! Jag var då i vecka 40+2.
Min förslossning var ingen rolig upplevelse. Mina värkar började 7.15 på måndag morgon och jag låg med 20 timmars värkarbete och under denna tid hade jag öppnat mig endast 5 cm.
Inne på förlossningen testade jag först att duscha som smärtlindring, sen använde jag mig av lustgasen, men den fungerade bara någon timme. Värkarna gjorde grymt ont och jag tog till epiduralbedövning, något jag inte hade tänkt använda.
Vilken dröm denna bedövning var, jag fick sova 2 timmar natten mellan måndag och tisdag, men av någon anledning slutade den sen fungera för mig. Dosen höjdes, men värkarna kändes ännu mer nu och kom med 2 minuters mellanrum, kroppen fick ingen vila och jag skakade okontrollerat genom varje värk. Inte ens andningen kunde jag fokusera på.
Överläkaren kom in till mig och kände hur mycket jag var öppen. 5 cm! På två timmar hade ingenting hänt!
Jag höll på att få panik, jag grät, var helt matt i kroppen och orkade inte ta emot fler värkar. Jag sa detta högt så fort en värk kom "Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre!" Min sambo kände sig förtvivlad och maktlös.
Min läkare sa att de skulle avbryta förlossningen och göra ett akut kejsarsnitt. Mitt barn hade lagt sig fel med huvudet, så han kunde inte passera mitt bäcken. Detta måste ha hänt nångång under kvällen, natten, för han hade i början legat rätt.
Jag rullades ner för operation. Jag skulle opererats i vaket tillstånd, men även denna gång så tog inte epiduralen bort smärtan och jag fick sövas. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Äntligen är det över" innan jag somnade!
Klockan 6.42 på tisdag morgon föddes prinsen, 4 minuter efter att jag somnat. Han vägde in på 4110 gr och var 53 lång.
Pappan till lillprinsen fick ta upp honom på rummet och de vilade i 3 timmar innan jag vaknade och de kom ner till mig.
I fredags fick vi komma hem från BB och börja familjelivet. Lillkillen är hur fin o go som helst! Just nu försöker vi hitta ett namn till honom, vilket vi tampats med hela graviditeten, tjejnamn hade vi klart för oss, men inget killnamn.
Vi var inne på Freddie, men det känns inte 100 och vi säger inte det till honom. Jag fastnade för Niklas, men sambon är inte övertygad. Vi får känna oss fram!
Min förslossning var ingen rolig upplevelse. Mina värkar började 7.15 på måndag morgon och jag låg med 20 timmars värkarbete och under denna tid hade jag öppnat mig endast 5 cm.
Inne på förlossningen testade jag först att duscha som smärtlindring, sen använde jag mig av lustgasen, men den fungerade bara någon timme. Värkarna gjorde grymt ont och jag tog till epiduralbedövning, något jag inte hade tänkt använda.
Vilken dröm denna bedövning var, jag fick sova 2 timmar natten mellan måndag och tisdag, men av någon anledning slutade den sen fungera för mig. Dosen höjdes, men värkarna kändes ännu mer nu och kom med 2 minuters mellanrum, kroppen fick ingen vila och jag skakade okontrollerat genom varje värk. Inte ens andningen kunde jag fokusera på.
Överläkaren kom in till mig och kände hur mycket jag var öppen. 5 cm! På två timmar hade ingenting hänt!
Jag höll på att få panik, jag grät, var helt matt i kroppen och orkade inte ta emot fler värkar. Jag sa detta högt så fort en värk kom "Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre!" Min sambo kände sig förtvivlad och maktlös.
Min läkare sa att de skulle avbryta förlossningen och göra ett akut kejsarsnitt. Mitt barn hade lagt sig fel med huvudet, så han kunde inte passera mitt bäcken. Detta måste ha hänt nångång under kvällen, natten, för han hade i början legat rätt.
Jag rullades ner för operation. Jag skulle opererats i vaket tillstånd, men även denna gång så tog inte epiduralen bort smärtan och jag fick sövas. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Äntligen är det över" innan jag somnade!
Klockan 6.42 på tisdag morgon föddes prinsen, 4 minuter efter att jag somnat. Han vägde in på 4110 gr och var 53 lång.
Pappan till lillprinsen fick ta upp honom på rummet och de vilade i 3 timmar innan jag vaknade och de kom ner till mig.
I fredags fick vi komma hem från BB och börja familjelivet. Lillkillen är hur fin o go som helst! Just nu försöker vi hitta ett namn till honom, vilket vi tampats med hela graviditeten, tjejnamn hade vi klart för oss, men inget killnamn.
Vi var inne på Freddie, men det känns inte 100 och vi säger inte det till honom. Jag fastnade för Niklas, men sambon är inte övertygad. Vi får känna oss fram!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.