Ventilerar lite känslor!

Jag gör inget annat än klagar på den här sidan, men det har blivit lite av en ventilationssida för mina problem och alla bra saker skriver jag på en annan sida. Hur som helst, nu kommer det i alla fall.
Jag står fan inte ut längre! Det är lika bra att gå ut hårt och bara öka efter det. För det är fan sant. Jag står verkligen inte ut längre.
Mina händer kan jag nästan inte röra längre. Fingrarna gör ont varenda gång jag knappar ner en tangent eller bara vill öppna ett mjölkpaket. Mina fötter är helt inflammerade, likaså knän, armbågar, höfter, samt nacken. Bara den smärtan är outhärdlig, men sedan är man nu höggravid på det som i vanliga fall inte är så skonsamt mot rygg och ben, så det blir liksom dubbelt.
Nu är jag visserligen lovad en koll på måndag för att se om något har hänt, för i så fall sätter de i gång mig, men de gör det helst inte om det inte har hänt något. Jag kan inte stå ut med den här smärtan när jag vet att det skulle kunna vara botad så snabbt.
Samt att ju längre vi väntar, desto troligare är det att jag inte tillfrisknar efter ändå. Hur ska jag kunna ha hand om ett spädbarn om jag själv blir som ett?
Jag menar, det är verkligen inte kul att behöva be sin pojkvän om allt. Som att duscha mig, torka mig, klä mig. Jag menar, det är en sak om det bara hade varit graviditeten som gjorde att man hade svårt att röra på sig och gjorde ont, för då kan man stå ut eftersom man vet att det snart är över.
Men nu vet jag inte att jag inte kommer behöva den här hjälpen en lång tid efter bebisen är ute, vilket skrämmer mig så otroligt.

Blir jag inte igångsatt tror jag nog att det bara är en ren princip att jag inte har gått fullt ut. För ska de kolla vad som är bäst i helheten, så skulle de göra det oavsett om det har hänt något eller inte, för nu är hon så pass stor och "klar" att hon klarar sig utanför magen. Borde hon inte det vid 38+2?
Jag vill samtidigt inte vara självisk om hon behöver mer tid, men det handlar om livet efter också.
Åh, jag vet att låter och säkert är självisk i det här, men när man har levt med det här andra sedan man var 8 år och har nu det värsta anfallet under hela mitt liv, så tror jag nog att man borde lyssna på mig.
Jag har råkat i stora hemska skov efter att det har gått lång tid och varit illa. Hur ska jag få läkarna att förstå att det handlar om mitt liv och inte bara att jag har ont just nu????

Jag är så nervös och rädd att det inte kommer hända på måndag!! Vad fan gör man då?
Min mor ska med, så jag hoppas att hon kan pusha på lika mycket som hon har gjort tidigare under min sjukdomshistoria. Känns lite som att det hänger på att de förstår allvaret och att mamma ligger på. För jag har inga krafter att kämpa för det här med. Alla krafter som är kvar måste gå till lillan och den processen!!

Så, nu har jag fått ventilera lite, även om det inte har hjälpt så mycket, för jag menar den inre nervositeten är ju fortfarande kvar! Hoppas och håller alla tummarna jag har och lillan har för att det ska gå vår väg.
Jag, en skit i rymden som ändå kommer ha en tuff förlossning...

//M...känner att hon inte behöver fler hinder...