Vecka 6+1

I juni 2010 tänkte jag att jag skulle bli gravid på en gång. Jag var ju frisk och glad och inte "den hysteriska typen", om det nu gör någon skillnad... Jag var så lycklig för att vi äntligen landat i beslutet att vi ville ha barn!

I juni 2011 var jag lika ogravid och gav upp att försöka på egen hand (jaja, naturligtvis inte HELT på egen hand, sambon har förstås varit inblandad i försöken:)). Vi tog kontakt med ett sjukhus ang att få hjälp.

Semestertider förstås... Jag fick komma dit på undersökning av äggledare och sambon fick sina simmare testade. Inga fel... Min äggproduktion såg bra ut, trots min ålder. Detta trots min ålder har sedan funnits med mig. Jag hade ingen aning om att många ansåg att jag hade försuttit min chans. Jag läste artiklar: väntar man med att skaffa barn tills man är över 35 så får man räkna med att man aldrig får några... Den första läkaren som jag träffade sa att - "nu är det bråttom, bråttom - du börjar ju bli gammal i de här sammanhangen..." och sedan tog hon och hela avdelningen semester.

I dag är jag gravid. Eller jag hoppas att jag är gravid. Min kropp har i alla fall börjat producera graviditetshormon (positivt test 24/9) och tisdag 18/10 hoppas jag på att få se hjärtat slå.

Vårt första IVF lyckades (åtminstone så här långt), och trots att min glädje varvas med oro, så är det mest glädje! Jag hoppas att jag har en liten levande paddlare i min livmoder. Jag är så lycklig!