Vattnet gick...
Emoem · 2012-04-25 · 602 visningar
Hela tre dygn innan jag äntligen fick träffa min tjejja <3!
Tänkte jag skulle ta mig i kragen och skriva en förlossningsberättelse! En snabbversion iaf, annars blir det en hel bok haha.
Av helt orelevanta anledningar kunde min sambo inte vara med på förlossningen, men jag hade min mycket nära vän med som även är faster till dottern :D. Hade inte klarat mig utan henne!
Så jag var alltså hemma själv med hunden, det var torsdagen den 9/2 och jag hade då gått 11 dagar över tiden. Hade tid för igångsättning på måndagen veckan efter.
Jag satt vid köksbordet och reste mig för att hämta något, då rann det till!!! Herregud tänkte jag bara och sprang till toaletten, det hade runnit igenom både trosa och byxor och jag fick byta alltihop. Jag var väldigt osäker och tänkte att det kanske bara var så att var kiss. Men när det rann till andra gången och jag fick byta om igen så började jag ana att så är nog inte fallet! Ringde min väninna och sa att jag tror att mitt vatten har gått, hon kastade allt och åkte hem till mig. UUnder tiden ringde jag förlossningen, hon upplyste mig om att jag ska komma iin på koll ifall att det nu är vattenavgång (jag var ju fortfarande lite osäker, kändes så overkligt och jag hade inga som helst värkar).
Detta var vid 17-tiden och hon bad mig komma in till 19 ungefär. Så vi tog en taxi till DS, väl där fick vi dock vänta ett bra tag innan vi fick träffa en barnmorska. Var många ungar som ville ut den kvällen!
Vid 20.30 tiden blev jag kopplad till en CTG och fick ligga i nästan en timme,under den timmen började mina värkar komma. Dom nästan smög fram och var jättesvaga och korta. Till slut kom de och sa att kurvan såg bra ut och de konstaterade även att det absolut var en vattenavgång! Vid 23 tiden blev vi hemskickade i väntan på värkar, med tid för igångsättning på lördagen om inget hänt innan dess. Detta trodde dock barnmorskan inte skulle behövas i och med att jag är "ung och frisk". Hon menade att det nog skulle komma igång av sig självt. Det trodde jag med speciellt eftersom jag börjat känna värkar redan där och då!
Vi åkte hem och jag försökte sova, det gick inte alls. Mina värkar blev bara värre och värre men de kom inte tillräckligt ofta och varade alldeles för kort. Ont gjorde det likförbannat... Fredagen gick och vi bara väntade och väntade. Jag gick även och läckte fostervatten hela den här tiden.. Fredag kväll vart det jobbigt och jag ringde in med de tyckte jag skulle vänta lite till, hon rådade mig att ta alvedon och försöka sova. Vid tre tiden på natten gav jag upp och tryckte i mig 2 alvedon och gick och la mig sov några timmar och vaknade utan värkar på morgonen!! Vad i h-vete tänkte jag bara då!!! Jag ville inte behöva bli igångsatt! Vi tog det jävligt lugnt under dagen och insåg sakta men säkert att det blir nog igångsättning. Vi hade tid kl. 18 på lördagen(48h efter vattenavgång) så vi gjorde oss i ordning i lugn och ro, tanken kom krypandes att nu händer det, nu kommer bebisen komma vare sig jag vill eller ej!!!
Värkarna kom tillbaka under dagen och väl på DS igen var de likadan som under fredagen. Vi blev inskrivna och jag fick dropp med antibiotika pga av infektionsrisken i samband med vattenavgången.
Det dröjde säkert till klockan 20-21 innan de undersökte mig ens, då visade det sig att mina värkar visst hade haft lite effekt och jag var öppen 3cm. Dock var livmodertappen kvar. Man hade då samråd om hur vi skulle gå vidare och kom fram till att vi skulle testa med prostaglandingel (som mjukar upp livmodertappen). Sen skulle vi vänta 6timmar och se vad som hänt! 6timmar lät då som en hel jävla evighet tyckte jag!
Efter gelen kickade mina värkar igång något fruktansvärt och fick då lustgas för första gången. När det känts som det hade gått flera timmar ringde vi in en barnmorska och frågade när fan de skulle undersöka igen egentligen, ja det blir först vid 3tiden säger hon.. det hade då gått en halvtimme bara. Jag trodde jag skulle smälla av då!Klockan var alltså ca. 22... Någon eller några timmar senare bestämde de sig dock för att undersöka mig igen eftersom jag hade så ont (tidsperspektivet är lite sisådär från och med nu). Jag var då öppen 6 cm!!!! Hejaheja tänkte vi! De satte då en skalpelektrod också. Var dock fortfarande kopplat till droppet pga antibiotikan!
Framåt natten började det bli outhärdligt och jag sög lustgas som bara faan. Barnmorskan kom då in och och frågade om jag ville ha epidural(jag var lite osäker till det ännu). Jag frågade då helt ärligt -Hur mycket värre kommer det bli? Och hon svarar -det blir inte så mycket värre (BULLSHIT!!!!). Då frågar jag hur länge jag kan vänta med epiduralen och hon sa tjaa, tills jag kan se vad det är för färg på bebisens hår, hahahaha. Så jag bestämde mig för att vänta. En stund senare (kan ha varit timmar, kan ha varit minuter) kommer hon in igen och säger att hon sagt till om EDA men kan ta en stund innan narkosläkaren kommer. Jag hade inte bett om det eller något och jag var i en smärt/lustgas dimma och bara hängde med. Ytterligare en stund senare kommer narkosläkaren men då är det väldigt suddigt, minns att jag skakade en massor och var rädd att jag inte skulle kunna ligga stilla. Men det gick bra. Och jag lovar er, det var det bästa som hänt mig! Jag kom tillbaka till verkligheten när den kickat in, det tog absolut inte bort all smärta men det blev så mycket lättare! Och jag fick lite välbehövd vila, kunde dessvärre inte somna.
Men, som jag hade befarat, så avstannade mina värkar i takt med att epidurlaen kickade in. Jag fick då värkstimulerande dropp inkopplat. Framåt morgonkvisten var värkarna i full fart igen och jag var så satans trött på hela skiten!
De fyllde på epiduralen en gång på morgonen har inget tidsperspektiv alls här. Men fick iallafall resa mig för första gången och skulle försöka kissa (hade inte gjort det sen innan vi kom till sjukhuset...) det gick inte alls så de fick tömma min blåsa med en slang. Efter det skulle jag ta några värkar med gåstolen, tror detta var vid 8-9 tiden på morgonen. Helt plötsligt blev smärtan annorlunda på någevis och då sa den barnmorskan(lyckats gå igenom 3 skift vid det här laget) att det blir nog en bebis innan lunch!
Krystvärkarna kom igång ca kl. 11. Jag trodde jag skulle dö då, hon vägrade komma ut! Jag skrek och vrålade som en dåre, mitt i allt blev värkarna svagare och de fick öka droppet. Men den ungen ville inte ut, hon stod i evigheter och jag skrek åt dom att ta ut henne bara! Men det funkar visst inte så :P!
Kl. 12.00 den 12/2 2012 kom hon ääääääntligen ut <3!
Hon var 51.5cm och vägde 3610g!
Idag är hon 10,5 veckor och det absolut finaste som finns :D!
Tänkte jag skulle ta mig i kragen och skriva en förlossningsberättelse! En snabbversion iaf, annars blir det en hel bok haha.
Av helt orelevanta anledningar kunde min sambo inte vara med på förlossningen, men jag hade min mycket nära vän med som även är faster till dottern :D. Hade inte klarat mig utan henne!
Så jag var alltså hemma själv med hunden, det var torsdagen den 9/2 och jag hade då gått 11 dagar över tiden. Hade tid för igångsättning på måndagen veckan efter.
Jag satt vid köksbordet och reste mig för att hämta något, då rann det till!!! Herregud tänkte jag bara och sprang till toaletten, det hade runnit igenom både trosa och byxor och jag fick byta alltihop. Jag var väldigt osäker och tänkte att det kanske bara var så att var kiss. Men när det rann till andra gången och jag fick byta om igen så började jag ana att så är nog inte fallet! Ringde min väninna och sa att jag tror att mitt vatten har gått, hon kastade allt och åkte hem till mig. UUnder tiden ringde jag förlossningen, hon upplyste mig om att jag ska komma iin på koll ifall att det nu är vattenavgång (jag var ju fortfarande lite osäker, kändes så overkligt och jag hade inga som helst värkar).
Detta var vid 17-tiden och hon bad mig komma in till 19 ungefär. Så vi tog en taxi till DS, väl där fick vi dock vänta ett bra tag innan vi fick träffa en barnmorska. Var många ungar som ville ut den kvällen!
Vid 20.30 tiden blev jag kopplad till en CTG och fick ligga i nästan en timme,under den timmen började mina värkar komma. Dom nästan smög fram och var jättesvaga och korta. Till slut kom de och sa att kurvan såg bra ut och de konstaterade även att det absolut var en vattenavgång! Vid 23 tiden blev vi hemskickade i väntan på värkar, med tid för igångsättning på lördagen om inget hänt innan dess. Detta trodde dock barnmorskan inte skulle behövas i och med att jag är "ung och frisk". Hon menade att det nog skulle komma igång av sig självt. Det trodde jag med speciellt eftersom jag börjat känna värkar redan där och då!
Vi åkte hem och jag försökte sova, det gick inte alls. Mina värkar blev bara värre och värre men de kom inte tillräckligt ofta och varade alldeles för kort. Ont gjorde det likförbannat... Fredagen gick och vi bara väntade och väntade. Jag gick även och läckte fostervatten hela den här tiden.. Fredag kväll vart det jobbigt och jag ringde in med de tyckte jag skulle vänta lite till, hon rådade mig att ta alvedon och försöka sova. Vid tre tiden på natten gav jag upp och tryckte i mig 2 alvedon och gick och la mig sov några timmar och vaknade utan värkar på morgonen!! Vad i h-vete tänkte jag bara då!!! Jag ville inte behöva bli igångsatt! Vi tog det jävligt lugnt under dagen och insåg sakta men säkert att det blir nog igångsättning. Vi hade tid kl. 18 på lördagen(48h efter vattenavgång) så vi gjorde oss i ordning i lugn och ro, tanken kom krypandes att nu händer det, nu kommer bebisen komma vare sig jag vill eller ej!!!
Värkarna kom tillbaka under dagen och väl på DS igen var de likadan som under fredagen. Vi blev inskrivna och jag fick dropp med antibiotika pga av infektionsrisken i samband med vattenavgången.
Det dröjde säkert till klockan 20-21 innan de undersökte mig ens, då visade det sig att mina värkar visst hade haft lite effekt och jag var öppen 3cm. Dock var livmodertappen kvar. Man hade då samråd om hur vi skulle gå vidare och kom fram till att vi skulle testa med prostaglandingel (som mjukar upp livmodertappen). Sen skulle vi vänta 6timmar och se vad som hänt! 6timmar lät då som en hel jävla evighet tyckte jag!
Efter gelen kickade mina värkar igång något fruktansvärt och fick då lustgas för första gången. När det känts som det hade gått flera timmar ringde vi in en barnmorska och frågade när fan de skulle undersöka igen egentligen, ja det blir först vid 3tiden säger hon.. det hade då gått en halvtimme bara. Jag trodde jag skulle smälla av då!Klockan var alltså ca. 22... Någon eller några timmar senare bestämde de sig dock för att undersöka mig igen eftersom jag hade så ont (tidsperspektivet är lite sisådär från och med nu). Jag var då öppen 6 cm!!!! Hejaheja tänkte vi! De satte då en skalpelektrod också. Var dock fortfarande kopplat till droppet pga antibiotikan!
Framåt natten började det bli outhärdligt och jag sög lustgas som bara faan. Barnmorskan kom då in och och frågade om jag ville ha epidural(jag var lite osäker till det ännu). Jag frågade då helt ärligt -Hur mycket värre kommer det bli? Och hon svarar -det blir inte så mycket värre (BULLSHIT!!!!). Då frågar jag hur länge jag kan vänta med epiduralen och hon sa tjaa, tills jag kan se vad det är för färg på bebisens hår, hahahaha. Så jag bestämde mig för att vänta. En stund senare (kan ha varit timmar, kan ha varit minuter) kommer hon in igen och säger att hon sagt till om EDA men kan ta en stund innan narkosläkaren kommer. Jag hade inte bett om det eller något och jag var i en smärt/lustgas dimma och bara hängde med. Ytterligare en stund senare kommer narkosläkaren men då är det väldigt suddigt, minns att jag skakade en massor och var rädd att jag inte skulle kunna ligga stilla. Men det gick bra. Och jag lovar er, det var det bästa som hänt mig! Jag kom tillbaka till verkligheten när den kickat in, det tog absolut inte bort all smärta men det blev så mycket lättare! Och jag fick lite välbehövd vila, kunde dessvärre inte somna.
Men, som jag hade befarat, så avstannade mina värkar i takt med att epidurlaen kickade in. Jag fick då värkstimulerande dropp inkopplat. Framåt morgonkvisten var värkarna i full fart igen och jag var så satans trött på hela skiten!
De fyllde på epiduralen en gång på morgonen har inget tidsperspektiv alls här. Men fick iallafall resa mig för första gången och skulle försöka kissa (hade inte gjort det sen innan vi kom till sjukhuset...) det gick inte alls så de fick tömma min blåsa med en slang. Efter det skulle jag ta några värkar med gåstolen, tror detta var vid 8-9 tiden på morgonen. Helt plötsligt blev smärtan annorlunda på någevis och då sa den barnmorskan(lyckats gå igenom 3 skift vid det här laget) att det blir nog en bebis innan lunch!
Krystvärkarna kom igång ca kl. 11. Jag trodde jag skulle dö då, hon vägrade komma ut! Jag skrek och vrålade som en dåre, mitt i allt blev värkarna svagare och de fick öka droppet. Men den ungen ville inte ut, hon stod i evigheter och jag skrek åt dom att ta ut henne bara! Men det funkar visst inte så :P!
Kl. 12.00 den 12/2 2012 kom hon ääääääntligen ut <3!
Hon var 51.5cm och vägde 3610g!
Idag är hon 10,5 veckor och det absolut finaste som finns :D!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.