Varning!

För ännu mer gnäll!

Natten bjöd ju som bekant INGEN SÖMN! Efter min dusch vid 03tiden låg jag fortfarande som ett pucko i sängen och lyssnade till zeldas trötta snarkningar! Blundade äntligen till vid 04tiden för att sedan vakna vid 06 av hunden som pep! Vad i h-vete! Det kunde inte vara sant liksom?! Jag som låg skönt, det kliade ingenstans och bebis sov i magen!
Gjorde mitt bästa för att ignorera henne, ibland funkar det och hon slumrar en stund till. Jo tjena!
Hundtrasan börjar då trava runt lite sakta nere i vardagsrummet och bestämmer sig för att lägga sig precis nedanför trappan och liksom yla, gnälla och pysa lite stillsamt för sig själv. Inte högt utan mer störande "det är synd om mig, om någon bara visste vad jag får stå ut med", typ som den där låten i Lejonkungen! "ingen förstår hur dåligt jag mååååår, ingen förstår min orooooooo!"
Jävla hund! Om hon den mörkrädda,fega, saten kunde se till att bajsa på kvällen så vi andra fick lugn och ro på morgonkvisten!
Sneglade på sambon som sov på sitt hörande öra och tog det krävande stora beslutet att ta tag hund problemet själv.

Ut kom vi tillslut och fröken segade sig som aldrig förr. Såklart var ALLA med hund ute samtidigt så jag kunde inte släppa henne lös som jag brukar utan fick gå i sömnen ner till vägen. Där kutade hon äntligen iväg och gjorde sitt för att sedan komma i racerfart för en godis som hon brukar få! Kopplade henne och haha syyynd! I husses byxor fanns inget godis och det var bara att finna sig att bli insläpad igen!

Väl inne går hon iaf och lägger sig och när jag kommer upp ser jag att gubben är vaken! Jävla rävsovare! Han hade visst hört henne men låtsassov! Inte okej!
Sen var det äntligen min tur att få sova några timmar, inte många men ett par :)
Vaknade dock av ringande telefoner och efter en sådan natt kan det inte resultera till annat än att jag vaknar på FEL SIDA!
Efter att gubben gått upp låg jag kvar länge och funderade och ramlade ner i en hormonsvacka och tyckte otroligt synd om mig själv! Allt var fel, graviditeten är jobbig nu, magen tung, alla krämpor, jag är tjock, tån kliar, bebisen kommer aldrig komma ut, hur ska hon ens kunna komma ut?, jag har ett meningslöst liv och i tårarna avslutade jag med att "jag vet faktiskt inte ens om jag vill ha barn längre"! Kan tillägga att vi precis gått in i v 37, HAHA! Gissa om sambon hade fullt upp med att krama, trösta, torka tårar och berätta hur duktig jag är och hur bra allt kommer bli när prinsessan kommit ut!
Sen föreslog han att vi skulle åka och handla lite blöjor och andra hygiensaker samt sådant jag tänkt packa i bb väskan som inte handlats än. Typ tandborstar, schampoo etc.
Jag grinade lite till i smyg och rövade mig upp och vi for till Willys.
Jag handlade även fredagsgott och gubben bjöd på en korv med bröd, haha, han vet hur man piggar upp mig ;)
Väl hemma blev det soffhäng innan han drog på träning och jag värmde min päckel Findus frysrätt som sen min överlyckliga hund fick ta över då jag började må akut skitdåligt :/
Fick en extrem hemsk trötthet, mådde dåligt i hela kroppen och trodde nästan att jag skulle avlida! Typ som att jag hade blivit överkörd av en ångvält!
Blev att packa ihop täcke och kudde som låg i soffan, dra ner rullisarna trots zeldas stora förtvivland, solen sken ju, och hoppa i säng!

Vaknade när gubben kom hem och sa att de nog var bäst att han pussade sin fruga hej då ifall jag skulle avlida haha och han kom upp och pussade lite på mig igen.
Tur att han tycker mycket om mig så han står ut med dagar som dessa! <3
Om jag inte har berättat det blir jag 5 år ibland! Haha!

Lilla fisen i magen gör väldigt obehagliga rörelser, gör så ont och känns nästan som att jag ska skita på mig till och från :/ kanske sticker hon ut en arm ibland för att kolla läget? AJAJAJ !

Nej om jag skulle ta mig lite nässpray, vispa grädde och festa loss på kladdkakan jag gjorde förut? :)

Hoppas ni haft en mysig fredagkväll!

Kraam!