Världens sämsta mamma

Då har det hänt, det som jag lovat mig själv aldrig skulle hända. Sonen ramlade ur vår säng, och vi har en continental = 70 cm fallhöjd.

Jag var själv under natten då sambon jobbade, och jag var trött. Riktigt trött. Grabben vaknar var tredje timme, jag känner mig som en zombie. När klockan var strax efter 6 ville han kliva upp. Hämtade honom, la honom bredvid mig, sen måste jag ha nickat till för jag vaknade av ett gallskrik och såg honom ingenstans. Slängde mig ur sängen, oväntat smidigt och fort med tanke på hur satans trött jag var, och såg honom ligga på golvet. Det tog en stund innan jag fattade vad som hänt, det kändes som minuter med var garanterat bara en knapp sekund. Min första instinkt var att plocka upp honom, trösta, leta efter blod. Hittade inget. Pjuh! Jag tänkte inte, bara gjorde. Klädde av honom för att se om han hade något på kroppen, och för att jag skulle kunna se om det blev något annorlunda med honom. Lyckades trösta honom, och han låg lugnt på mig i mina armar. Ringde 1177 för att fråga om man ska åka in direkt när något sånt här hänt, men hon lugnade mig med det jag redan visste egentligen, att små barn faktiskt klarar av sånt där. De är designade för att klara en del. Jag tittade på klockan varannan minut, räknade ner tills det gått en timme. Han har inte kräkts, så en hjärnskakning verkar vi klarat oss undan.

Nu är han sitt vanliga hyperaktiva jag, om än med ett blåmärke över ögat mot kinden då han antagligen slog i sambons sängbord. Håller stenkoll på om hans beteende förändras, men än så länge verkar han vara precis som vanligt.

Men fy fan vad hemskt det känns, men det var väl näst intill oundvikligt, så som han kryper runt och härjar. Kan glömma att jag ens är med i racet om priset "Årets mamma 2013".