Varför tillåter man sig själv att hoppas och tro?
Millasresa · 2011-11-04 · 523 visningar
Varför tillåter man sig själv att hoppas och tro?
Nu är väntan över. Det blev ett tråkigt besked. Jag fick aldrig ägglossning av pergotimen. Och varför skulle jag vänta mig något annat liksom, precis som att nåt i mitt liv skulle gå enkelt och smärtfritt liksom, haha vilket skämt.
Det är inte meningen att jag ska få bli mamma, att något ska växa i min mage, att min man ska berikas med den glädjen att bli far. Nej, Han om han nu finns, där uppe, säger tvärt nej, det ska bara inte bli vår tur.
Jag vet att detta är min första pergotimebehandling, men vi har försökt i 5 år nu. Jag fyller 27 snart, och jag vet att det inte är nån ålder, men min man är 33 och jag förbereder mig på att detta kommer ta tid, så jag kommer ju inte vara purung direkt heller...
Det är lätt att bli bitter, är nog det jag är just nu kan det verka som. Men jag blir så uppriktigt ledsen, trött, förbannad och mkt mkt mer på detta. Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan, och det kan vara så, men mitt uppe i det nu, känner jag inte ett uns av det där nedrans hoppet...Jag ser på hela den här sörjan som ett stort svart moln, som bara slukar hela ens liv. Allt du tänker på är det här. Hur f*an ska man kunna slappna av och försöka att tänka på annat???
JAG VILL OCKSÅ FÅ VETA ATT JAG SKA BLI MAMMA.
Jag vill inte ligga sömnlös på nätterna, och undra om jag nånsin kommer få barn.
Nu stänger jag ner detta tills i december när pergokur nr 2 startar. Det blir då ökad dos. Hoppas även då, att jag gått ner mina sista 5 kilo. Har då gått ned 30 kilo sedan 10 augusti 2011, i år. Och jag vet att det hjälper till en hel del.
Tills dess, tack alla ni som stöttar mig här. Det hjälper verkligen, det är därför jag e här.
Kram Camilla
Nu är väntan över. Det blev ett tråkigt besked. Jag fick aldrig ägglossning av pergotimen. Och varför skulle jag vänta mig något annat liksom, precis som att nåt i mitt liv skulle gå enkelt och smärtfritt liksom, haha vilket skämt.
Det är inte meningen att jag ska få bli mamma, att något ska växa i min mage, att min man ska berikas med den glädjen att bli far. Nej, Han om han nu finns, där uppe, säger tvärt nej, det ska bara inte bli vår tur.
Jag vet att detta är min första pergotimebehandling, men vi har försökt i 5 år nu. Jag fyller 27 snart, och jag vet att det inte är nån ålder, men min man är 33 och jag förbereder mig på att detta kommer ta tid, så jag kommer ju inte vara purung direkt heller...
Det är lätt att bli bitter, är nog det jag är just nu kan det verka som. Men jag blir så uppriktigt ledsen, trött, förbannad och mkt mkt mer på detta. Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan, och det kan vara så, men mitt uppe i det nu, känner jag inte ett uns av det där nedrans hoppet...Jag ser på hela den här sörjan som ett stort svart moln, som bara slukar hela ens liv. Allt du tänker på är det här. Hur f*an ska man kunna slappna av och försöka att tänka på annat???
JAG VILL OCKSÅ FÅ VETA ATT JAG SKA BLI MAMMA.
Jag vill inte ligga sömnlös på nätterna, och undra om jag nånsin kommer få barn.
Nu stänger jag ner detta tills i december när pergokur nr 2 startar. Det blir då ökad dos. Hoppas även då, att jag gått ner mina sista 5 kilo. Har då gått ned 30 kilo sedan 10 augusti 2011, i år. Och jag vet att det hjälper till en hel del.
Tills dess, tack alla ni som stöttar mig här. Det hjälper verkligen, det är därför jag e här.
Kram Camilla
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.