Varför blir jag förvånad..?

Ja, det blir ännu ett inlägg om den där underbara familjen, närmare bestämt sambons pappa och den har är tillsammans med..

Vi var ditbjudna på mat i söndags och skulle samtidigt passa på att prova kläder barna hade fått i julklapp som var försmå och som de nu bytt ut... Maten var jättegod som vanligt, kläderna passade och vi hade det väldigt trevligt, enligt mig iallafall, ända tills jag nämner att barna ska få komma tillbaka till dagis nu efter jullovet (20/12-8/1) och att jag dessutom tycker att det ska bli skönt både för dom och för mig också..

De är 2 och 4år och behöver en hel del stimulans för att inte klättra på väggarna så att säga.. Eftersom vädret nu dessutom varit allt annat än behagligt med blåst och regn/snöblask så är det inte alltid så himla kul att vara utomhus då barna blir väldigt kalla och röda om händerna även om det ligger på plussidan i temperatur.. finns ju heller inte en vante som får sitta på mer än 5min!! :) det blir ju då mest att man är inomhus och det är inte det lättaste att stimulera små barn med spring i benen inomhus, lägger man sen till min foglossning/trötthet och allt annat som hör till en graviditet så blir det ännu svårare..

Jaja, men tillbaka till saken! :) jag sa ju somsagt att jag tyckte det skulle bli skönt när de kom tillbaka till dagis igen och då klämmer kärringen (ursäkta men hittar inget bättre ord på henne just nu) ur sig; Jaha, ni vill inte ha de ni redan har och så ska ni ha en till..?!

Alltså, om blickar kunde döda säger jag bara!!!!! *arg*

Jag vet att hon har något emot att vi ska ha ett barn till men ska jag vara helt ärlig så skiter jag i vad hon tycker och tänker.. Hon behöver öht inte finnas i våra liv om det inte passar men jag tycker också att hon kan hålla de där jäkla sura komentarerna inom sig istället för att trycka upp dem i ansiktet på oss, för de sårar, det gör de verkligen!! Även om man intalar sig själv att man inte bryr sig, så sårar de!! :(

Jag och min sambo har varit tillsammans i över 8år och jag ser inget konstigt i att vi nu ska fåmett tredje barn.. Barnet är planerat till 100% från bådas sida (vi satt tom och beställde äl-tester tillsammans då vi var överens om att vi skulle satsa till 100% direkt), vi äger ett relativt stort hus (på 122kvm, 6rok och vanlig villatomt), vi äger en fullt fungerande familjebil och vi har inga krediter utöver bolån och studielån.. Visst ekonomin är inte den bästa men vi ser alltid till att barnen har allt de behöver, får hemlagad mat varje dag och att alla räkningar blir betalda.. Så vad är problemet, vi har fått kommentarer från dem varje gång vi berättat att jag är gravid..

första: oj, redan?! (Vi hade då varit tillsammans i över fyra år så jag tycker ju inte att det var "redan"..)

andra: va tätt.. (Det är 2,5år mellan barnen.. Är det tätt?)

tredje: va bråttom ni har.. (Varför inte? Vi vill båda ha barn, så varför inte?)

Den här människan har inga barn själv så i grund och botten tror jag nästan det är där skon klämmer.. Att hon inte hann få några egna och sambon är inne på samma spår han. Det som är synd är att hennes beteende är det som sätter stopp för mina barns relation till sin farfar. Vi drar oss för att åka dit och stämningen är i regel väldigt stel då man är rädd för att säga något fel, för det får man höra sen genom en idiotförklaring (hittar inget bättre ord här heller för det hon håller på med när hon "rabblar fakta").. Ringer vi till farfar ja då sitter hon i bakgrunden och klagar på det mesta man säger och "farfar" han bara nickar och håller med i allt hon säger, verkar inte som han vågar annat..

Oj, nu har jag klagat.. Ber om ursäkt men var bara tvungen att spy ur mig lite av det som ligger under ytan..!!