Varför är detta inte ett \"vanligt\" syptom...
Ailli · 2013-10-03 · 331 visningar
Det är nånting jag har irriterat mig på jättelänge... att det här med växtvärk inte tas upp i några böcker och knappt på några hemsidor alls. Först när man googlar saken får man reda på att det är hur vanligt som helst. Att ha stört ont i livmodern under graviditeten alltså. Nu är jag ju inte så orolig längre. Men jag var ju det i början. Jag är lite av ett kontrollfreak (läs:mycket) och har redan innan vi bestämde oss för bebis köpt och lusläst flera böcker om graviditet och förlossning eftersom jag har haft en enorm förlossningsskräck, men inte i en enda bok kan jag komma ihåg att det stod nånting om detta. Nu är jag ju inte superupprörd över detta, bara lite irriterad. Jag trodde lite naivt att jag visste vad som väntade men så kom det överaskningar ändå. Det lär ju komma fler på vägen men det kändes som att just den grejen skapade mycket onödig oro hos mig,
I annat fall har det gått bra de senaste veckorna. De här konstanta tankarna på att man faktiskt är gravid har lagt sig, Och även de flesta symptom (utom växtvärken). Så nu märker jag inte ens av att jag är gravid mer än att magen växt, och att jag blir lätt anfådd. Känns lite som att man de tre senaste månaderna bara har inbillat sig, haha.
Ska på RUL om två veckor, ska bli superspännande! Samtidigt vill jag ha det gjort, få höra att allting troligen ser bra ut, så man kan börja shoppa bebisgrejer. Har bestämt nästan allt vi ska ha, men kläder kommer ju impulsshoppas en del. Har inte vågat köpa en enda pinal än. Jag vet att jag är en människa som orar mig en del i onödan, men gör jag inte det skulle jag gå crazy bananas på allt tror jag. =P
Känns helt overkligt att vi går in i v.18 på lördag... Jag som inte ens var säker på om jag någonsin skulle vilja ha barn.
Tog ut p-staven 2012 eftersom min kropp inte längre klarade hormonerna, och sen tänkte vi inte så mycket på det, sen var mensen sen, och jag fick ett tidigt missfall och det var nog där tankarna började komma. Jag fick lite halvpanik av tankarna att jag blivit gravid trots att jag visste att det kunde hända. Sex utan preventivmedel lixom, tillslut händer det. Men jag vande mig sen och blev sjukt besviken när det inte blev nånting av det. Tror att det var vid det tillfället jag hade bestämt mig. Vi ska ha barn.
Sen kom jag på att min man kanske ville säga nånting om saken. Hans tankar om det var. "Jag vet inte om jag känner mig redo, men jag VET att jag aldrig kommer att känna mig redo, och jag blir ju inte direkt yngre så ja, det är väl dags nu" Låter inte så engagerat men sån är han med det mesta. Fick lite halvpanik i v.8 och frågade "herregud, vill du verkligen det häär!!" och han bara skrattade och sa att ja, det vill han. Han kan vara lite svår ibland, men han säger aldrig nånting han inte menar och den vetskapen är rätt skön.
se vad tjock jag blivit. ven vecka efter sista mensen och sen v.16 på gymmet....
[image1]
[image2]
I annat fall har det gått bra de senaste veckorna. De här konstanta tankarna på att man faktiskt är gravid har lagt sig, Och även de flesta symptom (utom växtvärken). Så nu märker jag inte ens av att jag är gravid mer än att magen växt, och att jag blir lätt anfådd. Känns lite som att man de tre senaste månaderna bara har inbillat sig, haha.
Ska på RUL om två veckor, ska bli superspännande! Samtidigt vill jag ha det gjort, få höra att allting troligen ser bra ut, så man kan börja shoppa bebisgrejer. Har bestämt nästan allt vi ska ha, men kläder kommer ju impulsshoppas en del. Har inte vågat köpa en enda pinal än. Jag vet att jag är en människa som orar mig en del i onödan, men gör jag inte det skulle jag gå crazy bananas på allt tror jag. =P
Känns helt overkligt att vi går in i v.18 på lördag... Jag som inte ens var säker på om jag någonsin skulle vilja ha barn.
Tog ut p-staven 2012 eftersom min kropp inte längre klarade hormonerna, och sen tänkte vi inte så mycket på det, sen var mensen sen, och jag fick ett tidigt missfall och det var nog där tankarna började komma. Jag fick lite halvpanik av tankarna att jag blivit gravid trots att jag visste att det kunde hända. Sex utan preventivmedel lixom, tillslut händer det. Men jag vande mig sen och blev sjukt besviken när det inte blev nånting av det. Tror att det var vid det tillfället jag hade bestämt mig. Vi ska ha barn.
Sen kom jag på att min man kanske ville säga nånting om saken. Hans tankar om det var. "Jag vet inte om jag känner mig redo, men jag VET att jag aldrig kommer att känna mig redo, och jag blir ju inte direkt yngre så ja, det är väl dags nu" Låter inte så engagerat men sån är han med det mesta. Fick lite halvpanik i v.8 och frågade "herregud, vill du verkligen det häär!!" och han bara skrattade och sa att ja, det vill han. Han kan vara lite svår ibland, men han säger aldrig nånting han inte menar och den vetskapen är rätt skön.
se vad tjock jag blivit. ven vecka efter sista mensen och sen v.16 på gymmet....
[image1]
[image2]
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.