Våra änglar i himlen.

Vill varna ni som ska läsa att detta är väldigt känsligt dagboksinlägg, jag tänker nämnligen berätta hur allt gick till då jag fick den medicinska behandlingen för missfallet som vi fick.

vaknade på morgonen klockan 07:00, kände hur nervös jag var och undrade hur dagen skulle bli och vilka känslor vi skulle ha inför detta. Klockan 08:00 hade vi en tid på Gyn avd 16. Jag och älsklingen satt där i en soffa och bara höll om varandra och jag grät titt som tätt.

En barnmorska kommer och möter upp oss och presenterar sig och tar i hand, visar rummet som vi skulle till. Bara där kände jag hur det gjorde ont inom mig.

klockan 08:30 är det dags för det första pillrena att föra upp i slidan, det är 4 stycken får även då 4 värktabletter. ska nu ligga stilla i 30 minuter somnar då till. Min älskling sitter då bredvid mig och håller min hand.

12:50 är det dags för 2 tabletter till att föra upp, har ej börjat blöda då än och känner bara lite mensvärk.

14:30 känner kraftig mensvärk. Vid 15:05 ber jag om värktabletter, får då 2 stycken.

15:30 känner när jag ligger i sängen hur det rinner något nerför benen, ser då att jag börjar blöda massor. Springer till toaletten och sitter där en bra stund. 16:20 kommer det ut massor av stora klumpar, känns väldans jobbigt. Vill gråta men kan ej.

16:40 tabletter 2 till att svälja. Vid 17:30 behöver gå till toletten igen får då ut en stor klump. Vid 17.50 ber jag om värktablett, får då OzyNorm. Vid 19:00 måste jag på toaletten igen denna gång är det massor av blod som kommer ut och inga klumpar, har en väldans intensiv smärta.

Somnar en stund vid 19:50 till 20:50 när jag vaknar kan jag knappt stå på benen, varken sitta eller stå. Det gör så himlans ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Låg helt dubbelvikt och min älskling satt och masserade mig hela tiden. bestämmer mig för att gå på toalletten massor av blod kommer igen och även massa klumpar. Får då en känsla när jag sitter där, att när klumparna kommit ut att det var det sista, hur ska jag säga?. Jo jag kände mig totalt tom helt enkelt.

Vid 21:10 får vi en tid för vaginalt ultraljud, hon talar då om för oss att graviditeten är borta.

Kommer tillbaka till rummet vid 21.20 jag blir då alldeles yr och känns som om jag ska kräkas när som helst, tappar balansen och faller ner på knä på golvet, skakar. Börjar små skrika och brister ut i gråt. Nu fattade jag att det verkligen var slut, de döda som fanns i mig var borta, då släppte spärren och jag hamna i chocktillstånd. Min älskling satte sig bredvid mig och höll om mig och sa - våra änglar har de bra nu i himlen för där är de friska barn. Tack för att jag har en sådan underbar fästman <3

Med detta inlägg vill jag nog mest skriva av mig och även meddela att allt gick väl till. Vi var i så himla bra händer, jag kände mig trygg hela tiden. Jag är så otroligt glad för att min fästman var med under hela tiden, han stöttade mig hela tiden, kramade om mig när jag hade som ondast, han gjorde hela tiden saker för att få mig på bättre humör, så att jag till och med fick finna lite skratt i det stora jobbiga hela. Jag är verkligen oerhört tacksam för att jag har en sådan underbar fästman som verkligen har bevisat att han ställer upp i vått och torrt, oavsett vad <3.

Vill även tacka de 2 barnmorskorna karin och Alexandra som tag hand om mig under hela förloppet, tänker lägga ut dagens ros till er ni hjälpte mig verkligen igår. jag och Christofer fick kram innan vi skulle gå hem och då säger barnmorskan- bara att ta nya tag vet ni, ta hand om varandra.

Om någon frågar mig nu hur mår du så skulle jag ljuga om jag säger bra. Men kan ändå med handen på hjärtat säga att det känns ändå som en lättnad att jag ej går och bär på något dött längre. Nu håller vi tummarna för att det kommer ett nytt liv där snart som ska växa och må bra. Men först ska vi ta hand om varandra och när den tider kommer det märker vi :).