Var man sätter gränsen

Jag nojar mycket, kan inte rå för det -jag är en nojig människa. Inte en kopp kaffe, inte en kopp té, lugn och försiktig. E-nummer och vitaminer, skrock och forskningsrapporter - det får inte gå fel nu. Jag är i den första trimestern. Jag äter min folsyra, men kan inte göra något åt kromosomfel. Den där stressen och oron över missfallsrisken, hälsorisker..Var sätter man gränsen?

Trots att jag inte kan minska missfallsrisken just nu så kan jag göra något för att förebygga den inför framtiden och jag kan definitivt påverka mitt framtida barns hälsa redan nu. Det handlar inte om att göra avkall på sina rättigheter som kvinna eller att låta något styra ens liv, det handlar om något livsviktigt. Så jag nojar, läser forskningsrapporter och innehållsdeklarationer och försöker göra så gott jag kan. Gör det mig till en hysterisk kvinna?

Är det bara jag som tycker att det verkar vara lite tabu att vara försiktig och nojig? Det är några ord som har sagts, några blickar och en mentalitet jag har känt av. Och det är tröttsamt. Jag förstår att bebisen kommer att ha ett huvud även om jag dricker en coca-cola till maten och jag tror verkligen inte att en skiva fettsnål ost kommer att ge mitt barn cancer MEN jag tror inte att koffein är bra, även om det intas i mindre mängd än tre koppar kaffe om dagen och jag är misstänksam mot kemiska konserveringsämnen och hur de påverkar kroppen på längre sikt.

Jag har inte slutat leva bara för att jag äter annorlunda, mina vanor bryter inte mot mina mänskliga rättigheter, jag vill helt enkelt bara bidra till så goda förutsättningar som möjligt. Så var sätter man gränsen? Där man själv vill naturligtvis! Det enda jag säger, antar jag, är att nästa person som kommer och säger att jag är hysterisk får en forskningsrapport i huvudet.