Vår förlossningsberättelse

Nu är hon här! Lilla Emmy, en liten bebis skapad av mig och Björn! Vårt lilla kärleksbarn. Hon kom den 3:e september 11.21 vägde 3610 gram och var 52 cm lång. Nu så här tio veckor senare väger hon 6,5 kilo och är strax över 60 cm lång!

Den 1:a september hade vi kompisar över, grannen med några kompisar var över. Jag och en tjejkompis bestämde oss för att spela badminton på kvällen så värkarna skulle komma, därefter under ett toalettbesök kom det ut genomskinligt slem, ganska mycket så jag tänkte att nu är det snart på gång. Det blev sent och jag var riktigt trött, då vi la oss och somnade ganska fort i hopp om att det kanske skulle börja snart. :) Värkarna började den 2:a september klockan halv tio på morgonen. Jag vaknade nog av dem. Eftersom jag haft missfall förra året så kommer jag ihåg smärtan som sakta lurade bakom varje värk.

Hela morgonen och förmiddagen låg jag i sovrummet och klockade värkarna. När det började var det en värk på tio minuter. Värkarna ökade i mängd per tionde minut och intensitet. Vi ringde vid fyra till förlossningskoordinatorn för att säga att vi nog skulle komma in för att föda ganska snart. Värkarna blev mer intensiva från vad som började med lite kraftiga mensvärk dock i regelbundet tempo till två värkar på tio minuter. Jag låg mest och väntade i sängen, tiden gick ganska fort. Kände inte för mat direkt som det uppmanas till inför det ansträngande förlossningsmaratonet. Vid åtta på kvällen var värkarna regelbundna med fyra värkar var tionde minut så vi ringde koordinatorn och sa då att vi kunde åka in till östra för en koll. Väl där inne pratade vi lite och de kopplade på ctg för att se läget och kände även hur öppen jag var. Supergullig barnmorska som hjälpte oss till ett fräscht förlossningsrum där jag la mig så de kunde koppla på ctg. Värkarna var regelbundna men med olika styrka, många svagare värkar även om de gjorde bra ont ändå så skulle de bli värre tydligen. :P Bara två centimeter var de öppet, så barnmorskan frågade om vi ville åka hem och vänta eller om vi ville vara kvar, hon trodde de kunde vara ett tag kvar. Vi fick med oss värmedynor som riktigt brände i ryggen och vid magen. Såg riktigt dumt ut för hon tryckte ner dem i mina leggings och tyckte jag kunde gå med dem så. Jag var inte riktigt så tagen av värkarna än att jag tyckte de var ok. ;)

Vi bestämde oss för att åka hem i mellan och hyra film på vägen, så iväg till hemmakväll och hyra film. Inne på hemmakväll märkte jag av värkarna mer och fick fokusera på varje värk. På vägen hem började värkarna öka ordentligt i styrka så Björn fick hålla mig i handen under varje värk och ta de extra lugnt på vägen. Vi bor längst in på en grusväg. Väl hemma gjorde vi i ordning för att titta på film genom att ställa ner sängen i vardagsrummet där jag la mig med kuddar och värmedynor över magen och ryggslutet. Efter bara en halvtimme av outhärdliga värkar gick jag på toa och jag försökte verkligen använda profylaxen så gott jag kunde men det var så smärtsamt att det inte gick, istället klamrade jag mig fast vid Björn för att ta mig igenom värken. Jag försökte röra på kroppen så att det skulle bli mindre smärtsamt, men när värkarna väl kom och ökade dessutom i styrka började jag må illa och kräktes ståendes vid handfatet på toa i en hink. Vi bestämde oss för att åka in igen och den här gången ville jag inte hem igen. Björn åkte superfort på vägen och var tvungen att stanna så fort värkarna kom, han var rädd att jag skulle föda i bilen. :P Samtidigt som jag ville föda vårat barn för att jag var trött på väntan så var jag rädd eftersom förlossningen betydde att vi nu skulle föda barn och möta det som gömt sig i magen under nio månader, föräldrarskap och vårt barn.

Väl inne på förlossningen gick allt ganska fort. Efter en ctg-kurva och öppen 5 cm blev jag inskriven ca 02.30 och fick börja med lustgas vilket var underbart. Det var som en fylla utan alkohol när man är som fullast. Den tog bort de mindre smärtsamma i värkarna. Jag skrek ut min smärta i lustgasens mask. Det luktade konstigt och jag kände mig väldigt medtagen. Jag vet att jag flera gånger inte kände mig helt med i situationen. Minns ett tillfälle när barnmorskan frågade efter mitt personnummer eftersom det ofta är en inpräntad grej vilket ger dem en känsla för om jag är med eller inte. Jag sa varje siffra rätt och skrattade eftersom jag förstod att de nog tyckte jag var påverkad. Jag kräktes med jämna mellanrum, tur att de hade kräkpåsar i rummet, kände mig verkligen helt utlämnad eftersom jag inte ens kunde hålla i påsen helt själv. Fick spya över hela ansiktet, mest för att jag låg ner.

Efter en halvtimme fick jag Eda eftersom jag var rejält smärtpåverkad, bad om de direkt efter inskrivningen. Det tog nog en halvtimme så var den lagd. Jag har aldrig haft så ont. Under flera timmar har man haft tid att vänja sig vid värkarna men det hjälpte inte.

De bad mig om att sitta på sidan av sängen så att de kunde sätta in slangen i ryggen för bedövningen. Det var en kvinnlig narkosläkare som la bedövningen. När jag satt där i mellan värkarna så insåg jag åter igen hur extremt skönt de var att vara så påverkad av lustgasen, dels för smärtan men också för hur dum jag måste sett ut. Jag skrattade vilket inte hjälpte läkaren som behövde ha mig stilla för att kunna sätta bedövningen. Barnmorskan var väldigt snäll och jag kände mig bra omhändertagen! Björn var med vid min sida hela tiden, gick knappt på toa. ;) Han hade skrattat åt mig för jag lät så dum när jag skrek i lustgasen, som en marsande katt tydligen. Jag trodde de var för att ibland lät jag som en gris, för de kan man också göra om man råkar få in luft i sidan av masken. ^^ Skönt att man kunde skratta lite iaf i all denna vansinniga smärtan. När Eda var lagd kunde vi sova lite. Smärtan avtog men givetvis kände jag att det spändes vid topparna. Trött var man och jag lyckades faktiskt vila lite i mellan de starkaste värkarna. Jag fick ju fortsätta använda lustgasen så de var skönt. Vid 3-tiden tog de hål på hinnorna eftersom de buktade väldigt och det kunde hjälpa värkarbetet framåt. Det var väldigt blött av fostervattnet och så fort jag ansträngde mig lite så rann de bara ut mer. Björn sov mitt på golvet på en sackosäck och jag vilade lite i sängen. Han gick knappt att väcka när barnmorskan försökte. :P Barnmorskan ville att jag skulle röra lite på mig så värkarbetet skulle komma igång ordentligt och så vi skulle föda en liten bebis snart. Jag stod upp en stund men kände att det var skönare att ligga ner i värkarna. När klockan var runt 7 på morgonen så kommer det in en ny barnmorska, hon presenterar sig och går ut en stund. När hon kommer tillbaka kollar hon hur öppen jag var, fortfarande 5 cm så de satte in värkstimulerande dropp- Nu började de öppna sig igen, det är ju vanligt att värkarbetet avtar när man får Eda men efter att dem satte in värkdroppet så var vi på bana igen. Nu var klockan 07.50 och de var tvungna att sätta in något febernedsättande då jag fick feber mitt i det hela på grund av den tunga förlossningen. Inget som jag märkte alls förrän dem sa de till mig. Fem minuter senare sätter dem in en inre värkmätare på livmodern direkt för att bättre kunna mäta värkarna, detta var också viktigt eftersom jag hade ryggbedövning. Nu var de bara att vänta ut värkarna och hoppas på att det öppnar sig mer snart. Sagt och gjort, tiden gick fort och jag öppnade mig till 7 cm runt 9-tiden på morgonen. Då kände jag hur jag ville krysta och det var svårt att hålla emot. Kände också hur illamående kom tillbaka så jag var tvungen att kräkas igen.

Hela tiden jämte min sida redo med lustgasen i handen stod Björn och höll dem mot mitt ansikte när jag önskade det. Han gick knappt på toa, han ville att jag skulle vara bra omhändertagen. Jag minns inte riktigt när allt övergick till utdrivningskedet men jag kommer ihåg att de gick fort från 7 cm öppen till fullt. Vid ca 9.00 ville BM att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att hjälpa till så bebisen kom längre ner i bäckenet. Det var fruktansvärt att behöva röra på sig, mer tanken än själva handlingen tror jag. Fick lägga mig i sängen ganska snart igen, då var klockan 9.45 äntligen öppen 10 cm, fullt öppen och dags för utdrivningsskedet. Jag la mig på sidan och fick krysta, det var ganska skönt att ligga på sidan men som innan så är de bra att röra på sig och BM bad mig ligga på rygg en stund. Jag kände att jag kunde trycka på bra när jag låg på rygg och låg i den ställningen när hon föddes. Utdrivningsskedet varade från 9.45 till 11.21.

Jag frågade flera gånger mellan krystvärkarna som kändes ordentligt när hon pressades ner genom bäckenet hur det gick och hur mycket hon kunde se av bebisens huvud. En hel femkrona kunde hon se efter ett tag och Björn som gick förbi såg huvudet sticka ut. Det måste sett gräsligt ut! Haha!! Jag sa det till honom och skrattade att han nog tittade fast vi sagt att han inte skulle göra det. Från den stunden och framåt gjorde de inget att han tittade och det kommer de nog inte göra i framtiden heller. Bara några minuter innan hon kom ut frågade barnmorskan om jag ville känna huvudet så jag sträckte ner handen och kände håret på bebisens huvud och att det nu inte var mycket kvar. Björn hejade på mig och hjälpte mig verkligen med att orka in i det allra sista. De sista värkarna gjorde fruktansvärt ont men var ändå helt hanterbara. Jag tryckte på och hon följde med trycket ut till livet. Livet utanför magen, den kalla känslan och den enormt stora värden. Livmodern som försett mitt barn med mat och liv genom näring skulle gå tillbaka till det den var innan det skapades liv i den för att senare åter hjälpa ett nytt liv att bli till. När hon kom såg jag Björns ansikte fyllt med tårar och jag kände ett överflöd av känslor som sköljde över mig, smärtan som jag precis genomgått var bortspolad och jag låg nu där med min nya familj, hon las på mitt bröst och skulle försöka suga i sig dem första dropparna av modersmjölken. En hel fantastisk resa som var helt underbar tack vare min sambo och livspartner Björn. Det häftiga med det hela var hans närvaro som var min stomme genom hela förlossningen. Han peppade mig och var vid min sida konstant. Vi klarade det, vi födde ett barn tillsammans och det var det häftigaste jag någonsin gjort för vi var ett tillsammans och jag är verkligen tacksam och lycklig över att mitt barns pappa var med i ut och skur. Det går egentligen inte att beskriva känslan över denna händelse eftersom den är så stark och laddad med massor av känslor, mellan oss alla tre.