Väntar...på vadå?
Mia95 · 2012-10-14 · 355 visningar
Jag har en dålig dag idag känner jag, hade lust förut att bara plocka ihop lite grejer, ta Novalie gå ut och stänga dörren för att sedan inte vända tillbaka, men jag vet inte varför och vart fan skulle jag ta vägen? inte vet jag, är bara så trött på att sitta här hemma och vänta. Vad väntar jag på egentligen? Vad vet jag, kanske bättre tider, kanske min mens, kanske ett plus, kanske en annan pojkvän? Jag vet inte men är så trött på det här.
Han fattar inte, är så trög att det inte är sant och det är hans fel! Hans fel att jag sitter som en zombie dag in och dag ut och hoppas hoppas, hoppas på att mensen ska knacka på, skulle göra vad som helst. Han är bra på att fjäska och charma och nu sitter jag här dumt nog, orolig, förvirrad med ont i tjejmagen, trött som ett as och bara lipar för ingenting. Kan det vara hormoner som spökar? Jag hoppas inte det, det skulle aldrig ha hänt men nu gjorde det det och jag känner mig så lurad, så korkad och så otroligt tom.
Vi har nog som det är, vi har klarat oss bra hittills av våra 3 månader som föräldrar men jag vill inte ha en till. Inte nu. Inte imorn. Inte snart. Det går inte...fast vem försöker jag lura? Aldrig att jag skulle få behålla livet, jösses väx upp!
Vi har det jobbigt ibland, mest för att han inte lyfter ett finger här hemma utan att jag ska behöva tjata på honom, han lovade att han skulle bättra sig, växa upp, mogna och ta sitt ansvar. Men här hemma sitter jag, ensam med en cheesecake som jag gjort för hans skull (han älskar cheesecake) men han bara spelar sitt jävla spel och umgås med sina tjejkompisar!
Men jag är nog lycklig, ni vet långt under allt det här olyckliga, jag mår bara inte så bra av att inte veta hur framtiden kommer se ut. Jag mår inte bra av att veta att det finns en chans att det växer ett BARN inom mig. Jag mår inte bra av att bara sitta här hemma och klaga för en pojkvän som inte bryr sig!
Men jag fortsätter väl sitta här och vänta och umgås med min cheesecake för den sviker mig inte...
Han fattar inte, är så trög att det inte är sant och det är hans fel! Hans fel att jag sitter som en zombie dag in och dag ut och hoppas hoppas, hoppas på att mensen ska knacka på, skulle göra vad som helst. Han är bra på att fjäska och charma och nu sitter jag här dumt nog, orolig, förvirrad med ont i tjejmagen, trött som ett as och bara lipar för ingenting. Kan det vara hormoner som spökar? Jag hoppas inte det, det skulle aldrig ha hänt men nu gjorde det det och jag känner mig så lurad, så korkad och så otroligt tom.
Vi har nog som det är, vi har klarat oss bra hittills av våra 3 månader som föräldrar men jag vill inte ha en till. Inte nu. Inte imorn. Inte snart. Det går inte...fast vem försöker jag lura? Aldrig att jag skulle få behålla livet, jösses väx upp!
Vi har det jobbigt ibland, mest för att han inte lyfter ett finger här hemma utan att jag ska behöva tjata på honom, han lovade att han skulle bättra sig, växa upp, mogna och ta sitt ansvar. Men här hemma sitter jag, ensam med en cheesecake som jag gjort för hans skull (han älskar cheesecake) men han bara spelar sitt jävla spel och umgås med sina tjejkompisar!
Men jag är nog lycklig, ni vet långt under allt det här olyckliga, jag mår bara inte så bra av att inte veta hur framtiden kommer se ut. Jag mår inte bra av att veta att det finns en chans att det växer ett BARN inom mig. Jag mår inte bra av att bara sitta här hemma och klaga för en pojkvän som inte bryr sig!
Men jag fortsätter väl sitta här och vänta och umgås med min cheesecake för den sviker mig inte...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.