Vanmakt

Idag kom vanmaktskänslan för första gången. Gick ut till hönshuset vi halvsex och tog hunden med mig. Han fick såklart syn på något, hare? katt? och vips var han iväg. Där stod jag med snö upp till knäna bara pannlampa att lysa med och vrålade, försökte pulsa efter honom men det var ju så tungt.

Han kom hem igen efter ett tag och då var jag rejält upprörd. Plötsligt övergick ilskan i gråt och en känsla av att jag kommer inte attt klara det här. Om inte hunden lyssnar hur ska jag någonsin kunna ta hand om ett barn. Jag kände och känner fortfarande en sån oerhörd vanmakt inför allt som händer.

Min sambo har inte riktigt greppat hur nära det är nu. När jag gråter så frågar han om det är nåt, på den frågan svarar man alltid "ingenting" varpå han nöjer sig med det och fortsätter med sitt.... Tänk om han kunde trösta nån gång. Kunde behövt det imorse.....

Usch, det är väl vanligt med deppiga perioder men jag vill inte känna såhär..... jag vill glädjas åt mitt lilla skrutt men idag känns det bara som att jag vill gråta....