välkommen Simon
lillfisa · 2012-10-24 · 1 206 visningar
Nu är äntligen vår lille Simon här! och det var då med buller och bång och blåljus!!
Fast jag kan ta det från början... Vaknade Torsdagen den 18.e Oktober av ett litet magknip och gik upp för att gå på toa, då gick vattnet. Hade några dagar haft lite sammandragningar och lite förvärkar men inget som gjort ett dugg ont. Väckte sambon som ringde bb medan jag tog en liten snabbdusch. Tog över telefonen efter att ha tvättat av mig och vi kom överens om att om inget annat hände så skulle vi komma in halv nio på morgonen. Så läser hon i min journal att jag varit öppen 6 cm med min första son när jag kom in i v. 30 och hon undrade om jag inget känt då? Mjae...inte mycket men ändå så man visste att man kanske skulle ringa och få det kollat. Så vi kom överens om att vi kunde komma in direkt om vi ville bara för att vara på säkra sidan.
Sambon åker och hämtar barnvakt och jag börjar packa maten till sambon. Så drar det igång med värkar...täta värkar...när sambon kommer säger jag att nu får vi åka för ddet är typ tre minuter mellan dem.
Resan till BB tar normalt 1 1/2 timme men bara efter några mil säger jag till sambon att detta går inte!!! Han ringer 112 som skickar en ambulans som ska möta upp oss på vägen. Vid detta laget gör mina värkar svinont och jag vet inte var jag ska göra av mig...fråga mig inte hur jag tog mig över till båren men tillslut ligger jag iaf i ambulansen. De väntar in ytterligare en ambuans och sambon åker vidare före. När en extra ambulanspersonal kommit åker vi och jag håller på att krypa ur ambulansen av täta värkar...1- 1 1/2 minut emellan. Enda jag ligger och kan säga är nej nej nej nej för jag känner att detta går alldeles för fort fram. Tror inte vi ska hinna fram men vi lyckades och väl inne på rummet blir jag kontrollerad och Barnmorska säger jag är helt öppen och det bara är att krysta!!! Då var klockan halv tre.
Ja men ge mig iaf lite lustgas orkar jag få fram....jag som denna födsel skulle ha precis allt vad droger var eftersom jag även fick föda min första son naturligt. Med lustgasen i högsta hugg så sätter jag så igång och krystar...vilken härlig känsla att äntligen få börja krysta. Värkarna är 100 resor värre än själva födseln tycker jag. Efter ett tag börjar rummet fyllas med massa olika doktorer och barnmorskor...bebis hjärtljud började gå neråt. Så de säger de måste sätta sugklocka och hjälpa till. Med en barnmorska tryckandes på magen, en som hjälper till med sugklocka och jag själv lyckas vi med gemensamma krafter tillslut krysta fram en liten pojke...som försvann ut genom rummet lika fort. Påverkad av det snabba förlossningsförloppet ville inte andningen riktigt komma igång. Sambon fick följa med och själv fick jag ligga kvar för att föda fram moderkakan och bli sydd fyra stygn.
En barnmorska kommer in och säger att det är en bebis som gråter i rummet bredvid :) Nu orkar jag skratta åt situationen...vilken resa!!! Tillsammans med barnmorskan skrattar vi då hon sätter stygnen, känner absolut inte något av det men när hon drar åt stygnen följer jag med som en marionettdocka haha.
Så kommer en stolt pappa in i rummet med vår lille Simon på armen, är helt slut men kan iaf titta och klämma lite ;) Helt otroligt men vi lyckades igen, vilken sötnos!!!! Han vägde 3660 g och var 50 cm lång.
Vi fikar och jag tar en snabbdusch och sedan bär det iväg med stapplande steg till bbmottagningen. Där fick vi sedan stanna fyra dagar då de ser han har lågt blodvärde, gulsot och ev. ett blåsljud på hjärtat. Blåsljudet visar sig ha försvunnit dag fyra och vi får godkänt att åka hem.
Så nu sitter man här med en liten sötnos till pojke till och kan inte vara lyckligare, eller tröttare haha.
Välkommen till världen lille Simon
Fast jag kan ta det från början... Vaknade Torsdagen den 18.e Oktober av ett litet magknip och gik upp för att gå på toa, då gick vattnet. Hade några dagar haft lite sammandragningar och lite förvärkar men inget som gjort ett dugg ont. Väckte sambon som ringde bb medan jag tog en liten snabbdusch. Tog över telefonen efter att ha tvättat av mig och vi kom överens om att om inget annat hände så skulle vi komma in halv nio på morgonen. Så läser hon i min journal att jag varit öppen 6 cm med min första son när jag kom in i v. 30 och hon undrade om jag inget känt då? Mjae...inte mycket men ändå så man visste att man kanske skulle ringa och få det kollat. Så vi kom överens om att vi kunde komma in direkt om vi ville bara för att vara på säkra sidan.
Sambon åker och hämtar barnvakt och jag börjar packa maten till sambon. Så drar det igång med värkar...täta värkar...när sambon kommer säger jag att nu får vi åka för ddet är typ tre minuter mellan dem.
Resan till BB tar normalt 1 1/2 timme men bara efter några mil säger jag till sambon att detta går inte!!! Han ringer 112 som skickar en ambulans som ska möta upp oss på vägen. Vid detta laget gör mina värkar svinont och jag vet inte var jag ska göra av mig...fråga mig inte hur jag tog mig över till båren men tillslut ligger jag iaf i ambulansen. De väntar in ytterligare en ambuans och sambon åker vidare före. När en extra ambulanspersonal kommit åker vi och jag håller på att krypa ur ambulansen av täta värkar...1- 1 1/2 minut emellan. Enda jag ligger och kan säga är nej nej nej nej för jag känner att detta går alldeles för fort fram. Tror inte vi ska hinna fram men vi lyckades och väl inne på rummet blir jag kontrollerad och Barnmorska säger jag är helt öppen och det bara är att krysta!!! Då var klockan halv tre.
Ja men ge mig iaf lite lustgas orkar jag få fram....jag som denna födsel skulle ha precis allt vad droger var eftersom jag även fick föda min första son naturligt. Med lustgasen i högsta hugg så sätter jag så igång och krystar...vilken härlig känsla att äntligen få börja krysta. Värkarna är 100 resor värre än själva födseln tycker jag. Efter ett tag börjar rummet fyllas med massa olika doktorer och barnmorskor...bebis hjärtljud började gå neråt. Så de säger de måste sätta sugklocka och hjälpa till. Med en barnmorska tryckandes på magen, en som hjälper till med sugklocka och jag själv lyckas vi med gemensamma krafter tillslut krysta fram en liten pojke...som försvann ut genom rummet lika fort. Påverkad av det snabba förlossningsförloppet ville inte andningen riktigt komma igång. Sambon fick följa med och själv fick jag ligga kvar för att föda fram moderkakan och bli sydd fyra stygn.
En barnmorska kommer in och säger att det är en bebis som gråter i rummet bredvid :) Nu orkar jag skratta åt situationen...vilken resa!!! Tillsammans med barnmorskan skrattar vi då hon sätter stygnen, känner absolut inte något av det men när hon drar åt stygnen följer jag med som en marionettdocka haha.
Så kommer en stolt pappa in i rummet med vår lille Simon på armen, är helt slut men kan iaf titta och klämma lite ;) Helt otroligt men vi lyckades igen, vilken sötnos!!!! Han vägde 3660 g och var 50 cm lång.
Vi fikar och jag tar en snabbdusch och sedan bär det iväg med stapplande steg till bbmottagningen. Där fick vi sedan stanna fyra dagar då de ser han har lågt blodvärde, gulsot och ev. ett blåsljud på hjärtat. Blåsljudet visar sig ha försvunnit dag fyra och vi får godkänt att åka hem.
Så nu sitter man här med en liten sötnos till pojke till och kan inte vara lyckligare, eller tröttare haha.
Välkommen till världen lille Simon
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.