Vad händer egentligen?

Dagarna går och nu har de flesta fått reda på vår graviditet. Magen växer och igår var det första gången en på jobbet komenterade min mage utan att jag sagt nått. Jag hade ett linne på mig och så kom hon fram o sa lit försynt: Ska du ha en liten bebis? Jag vart så förvånad! Vi har ju hela tiden fått säga till folk att vi e gravida och nu SYNS det verkligen att jag E gravid! Men samtidigt som att jag glädjs åt det en aning så är jag LIVRÄDD att hoppas för mycket! Visst så har vi passerat riskzonen för mf men allt kan ju fortfarande hända och därför så vill jag inte vänja mig för mycket vid tanken att jag e gravid. (spec när man haft två mf tidigare) Jag håller andan tills jag känner de berömda fjärilarna i magen el den första sparken. Eller till v 24(då bebisen fortfarande har en chans att överleva) Det är SKIT jobbigt att inte glädjas åt graviditeten. Men jag har alltid varit en orolig själ.

På KUB testet såg allt bra och normalt ut. och fotona på "mini" hänger på kylskåpet. Men att det verkligen ÄR nått i magen är ju ganska overkligt. Varje kväll så har jag händerna på magen och försöker känna nått. Men det är klart att det är alldeles för tidigt. Längtar ju efter nått svar från magen så man kan andas ut!