v. 9 (8+2) Tankar...

Detta känns fortfarande overkligt, fastän jag har många tydliga gravtecken. Jag mår illa hela dagarna (nu är det dock ett "mer okej" illamående som jag står ut med), brösten är tunga, matlusten är ganska dålig men trots det får jag i mig mycket mat, humöret och känslorna går som en bergochdalbana, jeansen sitter åt i midjan och jag är enormt luktkänslig. Men tänk om jag bara inbillar mig allt och att det inte finns någon bebis i magen, att det är/blir missfall som förra året. Dock har jag inte märkt av något som skulle tyda på missfall, så jag borde egentligen vara lugn... Min mamma håller på att försäga sig till folk hit och dit och jag blir så irriterad på henne! Jag förstår att hon är jätteglad för att hon ska bli mormor osv, men jag kan faktiskt inte vara riktigt glad förrän jag vet att allt är bra med bebis. Saker kan faktiskt hända så här tidigt. Och jag vill faktiskt vänta med att berätta för folk tills risken för missfall minskat. Det är JAG som ska sprida nyheten först, inte hon...