v. 9 8+1
linslisa · 2014-11-13 · 327 visningar
Blää bläää och åter bläää....
Pratade med chefen idag och berättade vad som är på g någon gång runt midsommar. Glatt överraskad blev hon. Dock är det lite för tidigt att säga det till henne i och med att det egentligen skulle ha räckt med att samordnaren vet varför man springer på toan hela tiden. + att man vet ju inte om knytet i magen stannar kvar eller inte. Moster har haft missfall efter missfall och hon har haft en hög önskan om att bli mamma en vacker dag och jag har detta hela tiden i tankarna att det kan hända mig och/eller mina systrar. Nu hoppas jag så klart på det bästa och pumpar ut mig positiva tankar för att peppa mig själv..
nå väl. Hade tänt berätta för chefen någon gång efter v 12 eller efter ultraljudet, men jag drog upp det redan för att få en minskad stress på jobbet och förståelse om varför jag inte för vissa saker längre.
Jag låter mängder med arbetsuppgifter falla på någon annan nu för att jag har själv dragit på mig för mycket ansvar och engagerat mig för mycket.
Två nära arbetskamrater fick också reda på det idag att jag är gravid. Jag har ju sprungit ifrån dem 100 ggr känns det som sen i måndags. De har ju trott att man är magsjuka eller något.
Å det är så sjukt underbart att ha arbetskamrater så är sååååå glada att man är med barn.
"Ta det lugnt nu Lisa", "sätt dig ner, du ska inte stå upp", "nej jag tar det där".
Men jag skulle absolut aldrig utnyttja situationen att slava dem.
De är sjukt goa mot mig.
Längtar efter att få kunna berätta det för släkten och för hela huset på jobbet.
Nu har man allt flummat iväg lite, men jag måste fundera på när jag ska säga. Det lär ju synas snart, om inte annat att man har "gått upp i vikt".
Min mammas släktsida träffar jag den 1 december och kommer att berätta för dem när vi sitter på det årliga julbordet. Sen kommer ju inte jag att träffa de på några månader. Det är ju 70 mil emellan. Att kära lilla mormor ska bli gammelmormor som hon så länge har hittat om att hon vill bli så att hon äntligen kan sätta sig med stickorna och sticka barn kläder igen. Vi alla i släkten har ju vuxit ur att gå runt med stickat :)
Det är nog 4 år som hon har försökt få oss till att göra barn^^
Det känns skönt att man har en chef som verkligen förstår min situation och nu i över en vecka har jag mått så dåligt att jag har varit ännu tröttare och det gör inte vardagen lättare på jobbet. Jag tänker inte ens klart längre och kan inte riktigt fokusera.
Ja, nog om detta.
Ha det gott och var rädd om er ni som läser och läste förra inlägget ;)
Pratade med chefen idag och berättade vad som är på g någon gång runt midsommar. Glatt överraskad blev hon. Dock är det lite för tidigt att säga det till henne i och med att det egentligen skulle ha räckt med att samordnaren vet varför man springer på toan hela tiden. + att man vet ju inte om knytet i magen stannar kvar eller inte. Moster har haft missfall efter missfall och hon har haft en hög önskan om att bli mamma en vacker dag och jag har detta hela tiden i tankarna att det kan hända mig och/eller mina systrar. Nu hoppas jag så klart på det bästa och pumpar ut mig positiva tankar för att peppa mig själv..
nå väl. Hade tänt berätta för chefen någon gång efter v 12 eller efter ultraljudet, men jag drog upp det redan för att få en minskad stress på jobbet och förståelse om varför jag inte för vissa saker längre.
Jag låter mängder med arbetsuppgifter falla på någon annan nu för att jag har själv dragit på mig för mycket ansvar och engagerat mig för mycket.
Två nära arbetskamrater fick också reda på det idag att jag är gravid. Jag har ju sprungit ifrån dem 100 ggr känns det som sen i måndags. De har ju trott att man är magsjuka eller något.
Å det är så sjukt underbart att ha arbetskamrater så är sååååå glada att man är med barn.
"Ta det lugnt nu Lisa", "sätt dig ner, du ska inte stå upp", "nej jag tar det där".
Men jag skulle absolut aldrig utnyttja situationen att slava dem.
De är sjukt goa mot mig.
Längtar efter att få kunna berätta det för släkten och för hela huset på jobbet.
Nu har man allt flummat iväg lite, men jag måste fundera på när jag ska säga. Det lär ju synas snart, om inte annat att man har "gått upp i vikt".
Min mammas släktsida träffar jag den 1 december och kommer att berätta för dem när vi sitter på det årliga julbordet. Sen kommer ju inte jag att träffa de på några månader. Det är ju 70 mil emellan. Att kära lilla mormor ska bli gammelmormor som hon så länge har hittat om att hon vill bli så att hon äntligen kan sätta sig med stickorna och sticka barn kläder igen. Vi alla i släkten har ju vuxit ur att gå runt med stickat :)
Det är nog 4 år som hon har försökt få oss till att göra barn^^
Det känns skönt att man har en chef som verkligen förstår min situation och nu i över en vecka har jag mått så dåligt att jag har varit ännu tröttare och det gör inte vardagen lättare på jobbet. Jag tänker inte ens klart längre och kan inte riktigt fokusera.
Ja, nog om detta.
Ha det gott och var rädd om er ni som läser och läste förra inlägget ;)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.