V. 34 och nerräkning

Hej!

Nu är jag i vecka 34+4 och det märks i både kropp och själ. Jag har haft problem med foglossning sedan vecka 20 så det tär en del på humöret och aldrig kunna gå snabbt, ha ont i leder och höfterna och rygg varje gång man sitter står eller ligger i samma position lite för länge. Det är helt galet att det kan göra så ont, som när jag sitter ner i soffan en liten stund och sedan ska resa på mig då kan jag knappt röra mig. Jag försöker dock att ändra ställning så ofta jag kan så jag inte blir så stel och får så ont. Trodde det skulle bli bättre i perioder men det kan jag inte påstå att det har blivit. Nu längtar jag så efter att kunna röra mig som vanligt igen. Inte behöva få ont i höfter, svanken, ryggen och benen hela tiden. Inte behöva gå i snigelfart och och inte behöva ändra sovställning i sängen varannan timme om nätterna. Nu har även smärtan satt sig i bäckenet, så det känns som kronisk mensvärk framme där jag trodde det var livmodern som gjorde ont.

Jag ser fram emot ett vanligt liv igen när bebisen har kommit ut. Att kunna träna, gå i vanligt tempo och inte behöva ha ont hela dagarna.

Vi kallar vår bebis i magen för Laban, det är ju ett litet spöke där inne så vi tyckte det passade bra så länge bebisen är i magen. Sen blir det något annat namn när han/hon väl kommit ut. Vi tror, ialf jag tror att det är en kille.. Kan inte säga varför men det bara känns som det... Får väl se om min intution är rätt eller fel... :) Men självklart kommer man ju bli lika glad vilket kön det än är, det enda som är viktigt är att bebisen är frisk och mår bra.

Det närmar sig förlossning med stormsteg. Känns som att veckorna bara springer förbi, det känns som att det var nyss den 8 juni då vi fick veta att jag var gravid. De första tolv veckorna gick superfort men med mycket oro och undran vad som hände inne i magen. Mycket tankar om vi skulle klara den lilla bebisen eller om det skulle hända nåt med den innan vi hade gått ut och berättat för alla. Vi var väldigt tysta för omvärlden att vi skulle ha barn fram tills nästan vecka 12. Dem enda som fick veta innan var min bästa vän och sambos bästa vän... Föräldrarna fick veta runt vecka 12 och lite framåt... Vi ville ta det lugnt med allting med bebisen, just pga att det kan hända så mycket så ville vi ligga lågt. Vi väntade med att börja handla på oss saker, med att börja planera och så tills vi var säkra på att det var en liten bebis där inne vilket vi fick veta på ultraljudet den 8 september...

Ultraljudet var helt fantastiskt.. jag var lite nervös innan vi skulle dit för man vet ju inte hur det går till, om det var ett eller två foster där inne.. om hur bebisen mådde och om allt såg ut som det skulle.. men till vår stora lättnad så var allt i sin ordning.. det var helt fantastiskt att se lilla Laban där inne i magen. Vi tog inte reda på vad det var för kön. Vi vill inte veta det innan, det är ju lite halva spänningen med att inte veta...Vi var nog mest faschinerade både jag och sambon att bebisen sprattlade runt där inne för fullt och gjorde någon typ av morgongympa då vi var där klockan åtta på morgonen... Skithäftigt att se bebisen och det kändes så overkligt att det faktiskt är en liten bebis inne i min mage... Tårarna rann av lycka och jag vart helt stum när sköterskan pratade på. Det var superroligt tyckte vi båda och det var först den dagen det blev mer verkligt att det faktiskt finns en liten varelse inne i magen... Min lilla bebis som växer och lever av mig... Det var runt vecka 20 som sparkarna började kännas... Det var häftigt, så i slutet av september så kunde man tydligt känna sparkar ut genom magen. Första gången jag kände en spark när jag hade handen på magen var den 22 september. Samma dag som sambon åkte på jobbresa till Brasilien... Jag ville ju att han oxå skulle få känna på vår bebis, men med lite dålig tajming så fick han vänta med att känna bebisens sparkar där inne tills en vecka senare... Jag ville bara han skulle komma hem och känna på vår bebis ju :)

Den 25 september började jag handla kläder och lite småsaker till vår bebis, började med att införskaffa bilbarnstol, babybjörn och efter det blev det spjälsäng, babysitter, lekmatta, hoppgunga, snugglenest och amningskudde. Var på stan och köpte lite babykläder... Finns så otroligt mycket fina saker så man vill ju nästan handla allt... :)

27 oktober så var sparkarna så hårda inne i magen så jag fick ont i revbenen.. Laban sparkade så hårt så jag kunde inte koncentrera mig alls på jobbet... Det gjorde så ont mot mina revben så det kändes inte alls kul. Jag var tvungen att röra på mig hela tiden för då är bebisen lugn i magen, men så fort jag sätter mig ner och jobbar i min kontorsstol så börjar sparkarna igen.. Det är en liten ond cirkel det där... Jag har ont av foglossningen i kroppen och i benen och vill helst sitta ner.. och när jag sitter ner då är Laban missnöjd... och sparkar som en galning vilket blir lugnt när jag promenerar runt.. Galet!! :)

Veckorna har så rullat på, har gått ner i arbetstid nu.. Jobbade 75 % från 5 dec till 16 dec alltså i två veckor, då jag gick ner till 6 timmar per dag. Men från den 19 dec jobbar jag 50 % bara. Det är skönt då jag är så trött hela tiden pga sömnbrist på nätterna pga foglossning och pga en busig bebis i magen som helst är aktiv under natten som gör att jag ej kan sova... Så vi får se om jag kommer jobba 50 % nu ända fram till förlossningen eller hur det blir...

Har planerat att sluta jobba den 13 januari, det är en fredag och då är det drygt 2 veckor kvar tills Laban är beräknad.. den 2 februrari är det beräknat till.. först sa dem 6 februari på MVC men det datumet ändrades när vi var på ultraljud.

Vi har gått på föräldrarkurs nu under nov-dec. tre onsdagar 2 tim per gång. Mycket intressant och otroligt givande. Skoj att få höra om allt som händer och sker, vår barnmorska är riktigt bra. Kul att diskutera i grupp och roligt att träffa andra par som befinner sig i samma sits som en själv. Lite tråkigt att det var så få med på kursen bara, men jag hoppas att jag blir vän med nån av mammorna som var med på kursen som också ska ha här i februrari... Spännande! Känner inte så många som ska ha barn så lite ensam känner man sig allt.. Dock ska min bästa vän ha barn några månader efter mig.. men hon bor en bit iväg och så.. men det är ändå skoj att ha henne ialf så man kan prata babysnack med någon :) Inte alla som orkar lyssna på det direkt..haha...

Var hemma och hälsade på min familj i helgen då jag fyllde år, har inte träffat dem sen i somras då vi var där på semester. Det var även då vi släppte bomben att vi skulle ha barn.. Skoj att träffa mamma och pappa nu i helgen och att dem fick se min stora mage.. dem hade inte sett den alls och kommer inte se magen nåt mer innan Laban kommer ut... Nästa gång jag träffar mina föräldrar är nog när bebisen anlänt till oss :)

Kommer bli otroligt mysigt med en liten familjemedlem till.. Det känns bara så konstigt, ofattbart och märkligt på samma gång.. att just jag ska bli mamma... visst alla andra skaffar ju barn överallt och man hör ju om sina syskon och vänner osv, men just att jag... lilla jag ska ha barn.. och vi ska bli en familj jag och min sambo och det lilla pyret.. det är helt fantastiskt.. Jag tror fortfarande inte att jag har fattat det hela förräns man sitter där och håller i sin lilla bebis vad det är som händer i ens liv... min kompis Sara frågade mig för några dagar sen om jag hade lyckats sätta mig in i sitsen som gravid och att jag ska bli mamma... Jag skrattade och sa det gör man nog aldrig... inte förräns man har bebisen hos sig... Det är ialf så jag känner.. att det känns overkligt på samma gång som underbart!

Jag blev faster här förra helgen, den 11 december, En liten flicka Emilia föddes och kom in i vår familj. Det är roligt att vår lilla bebis får en kusin så nära.. Kommer bara skilja några månader så det är skoj!

Nu när man gått på föräldrarutbildning, och varit på förlossningsföreläsning så börjar det kännas som att det är nära... Det är nära för den lilla bebisen där inne att ta ett stort kliv ut i livet! Jag är lite rädd för förlossningen, rädd för att veta när det är dags att åka in främst.. och sedan att det kommer göra så vansinnigt ont... Tack och lov finns det ju faktiskt rätt bra (verkar det som) smärtlindringsmetoder idag.. Gäller bara att komma på vilka som passar en bäst och vad man föredrar.. Hoppas verkligen att förlossningen går bra och att bebisen som kommer ut är frisk.. Det känns som att hela graviditeten har varit ett stort orosmoln.. Man tänker så mycket på att det är så mycket saker som kan gå fel.. Jag tyckte inte alls det var en dans på rosor att få veta att jag var gravid, mest för att då började man oroa sig.. Först för vad chefen ska säga, vad vänner ska säga.. familj skulle säga.. sen orolig de första 12 veckorna som är kritiska för missfall.. sen orolig för att man inte äter rätt och man kräks hela tiden om bebisen får i sig tillräckligt mycket näring?! Sen orolig för Ultraljudet om allt skulle se okej ut där.. Sen orolig för förlossning.. Så jag tycker att det har varit mycket tankar som har snurrat under de här 8 månaderna som har gått.. och det gör att man är mer orolig än att man kanske hinner njuta så mycket av sin graviditet.. Det var förstås helt fantastiskt att få veta där den 8 juni att vi skulle ha barn.. Jag var och gjorde gravtest hos barnmorskan och fick ett positivt graviditetstest.. Lyckan var total och jag ville bara springa hem till min sambo och skrika ut att "VI SKA HA BARN ÄLSKLING" jag köpte med blommor hem från stan och satte i ett kort där jag hade skrivit "Grattis pappa" gav blommorna på tågstation där han hämtade upp mig efter en dag på stan... Lyckan var total.. just då.. sen började tankarna snurra.. och all ångest om man gör rätt och om allt är som det ska, allt som kan bli tokigt tänker man mer på än allt som faktiskt är bra... Sjukt hur människan funkar egentligen.. ialf jag.. Varför inte leva livet idag, vem vet vad som händer imorgon?!

Ang. att graviditeten inte har varit en dans på rosor så tänkte jag bara ta upp några av krämporna jag haft. Mycket enligt en del, lite enligt andra,... Visst finns det alltid dem som har det sämre.. eller dem som måste ligga på sjukhus nästan hela sin gravidiitet.. eller blivit sjukskrivna eller opererade eller tappat massa blod osv.. Men jag själv anser att mina kräkningar var skitjobbiga som pågick från vecka 10 och fram tills v. 22 ca. Jag hade ingen kontroll på min kropp och hade ingen som helst aptit..jag åt knappt någonting och gick heller inte upp någonting.. i takt med att jag inte åt så blev jag ju orolig att jag inte gick upp nåt.. När kräkningarna började ge med sig så tog foglossningen fart runt vecka 20. Sedan dess har jag sovit dåligt, har svårt att röra mig och har ont i vader, höfter och rygg.. Jag är enormt tacksam att jag inte fått så mycket mer krämpor som har påverkat mig jättemycket även om humörsvängnigar, problem med magen, maten, aptiten, sömnen, klåda på kroppen och mycket annat har gjort att man tycker det ska bli väldigt skönt när bebisen väl är ute snart...

Allt vad jag skrivit idag skulle jag ha skrivit under de här 8 månaderna som har gått men... det blir inte alltid som man tänkt sig.. Det är skönt att det blev av idag ialf.. Skönt att skriva av sig lite och kul att läsa sen!

Nu sparkar bebisen jättemycket inne i magen, det är ett tecken.. du har suttit ner för länge...haha.. res på dig mamma skriker nån där inne... :) Så tack och hej för den här gången!