V22+1

Jag är inte ämnad för att vara gravid! Det bara är så.... Men man måste stå ut, finns liksom inget annat sätt att göra det på! Jag vill ju ha min lilla bäbis, men jag vill slippa bära på den?!

Och att sedan veta att jag måste gå igenom samma procedur igen om några år får mig att vilja gråta!! Att bara skaffa ett barn är för egoistiskt!! För den dagen vi dör ska mina barn iaf ha varandra!!

Och adoption är för min Karl inget alternativ!?!

Jag får helt enkelt försöka överleva dethär, smärtan kommer dock skada mitt psyke rejält! Jag förstår inte hur alla kan vara så positiva under graviditeten? Jag vill i princip bara hänga mig!! Jag känner mig inte alls lycklig eller glad! Jag har bara ont och vill få dethär överstökat nu... Fyra månader kvar och jag känner mig helt lost i dethär!! Jäkla hormoner!!!! Om ändå mannen kunde ta över detta ibland så man fick vara sig ssjälv lite då och då... Känner inte igen mig själv varken psykiskt eller fysiskt!! Svaghet är ett nederlag!!!! Så just nu ser jag mig själv nerslagen!!!