Utveckling
soulara · 2014-02-18 · 292 visningar
Det är intressant hur fort det går för magen att växa. För tre veckor ungefär kände jag för första gången livmodern, den här veckan går den upp till naveln och det är hårt hela vägen upp så att säga. Den går inte att dra in längre. Igår köpte jag ett par mamma-strumpbyxor, det är inte så skönt med de som går på halva magen och trycker nämligen. Men nylonstrumpbyxor kan jag ha om midjan inte är för låg, då kan jag dra upp dem över magen och de hjälper att hålla in den lite också, så det inte ska skapas misstankar på jobbet ;) Det är kul att magen växer, det är ju bevis på att något händer där inne! Nu går det som sagt väldigt fort, skulle det fortsätta i den här takten hela tiden så kommer jag ha en gigantisk mage till slut. Men det går förstås i perioder :)
Nu har jag faktiskt bestämt mig! På fredag 21/2 ska jag berätta för chefen på jobbet. Det får bära eller brista helt enkelt. Jag orkar inte gå och fundera på det längre. Jag vet inte hur jag ska säga det, jag ska väl bara få det ur mig. Egentligen är det ju inte direkt själva berättandet och samtalet med chefen och hur han kommer reagera just där och då som känns jobbigt. Det är ju hur han kommer se på det efteråt. Och vad hans chef kommer säga och tycka. Det är ju inte bara min chef som bestämmer, faktiskt, han har en skyldighet gentemot sin chef också. På fredag kommer det vara nästan 1 månad kvar tills jag ska få veta om min provanställning övergår i fast. Och alltså ca 6 veckor kvar av provanställningen. Det är bara att berätta, och hoppas på det bästa, och fortsätta göra mitt bästa förstås. Vad mer kan jag göra?
En sak är säker. Det är verkligen mycket mycket enklare att tycka om någon annans situation, och vad som är rätt och fel att göra när det gäller någon annan. När man sitter där själv, och är mitt i den där situationen, då är det inte så enkelt längre. Det har jag verkligen blivit varse. Men jag ska försöka lägga min arbetsmoral åt sidan för en stund och låta mig vara glad och lycklig över att jag har en bebis i magen. Den är faktiskt så enormt efterlängtad och vi ser fram emot att få träffa lilla bebis, vad som än händer så kommer det bli det bästa!
Nu har jag faktiskt bestämt mig! På fredag 21/2 ska jag berätta för chefen på jobbet. Det får bära eller brista helt enkelt. Jag orkar inte gå och fundera på det längre. Jag vet inte hur jag ska säga det, jag ska väl bara få det ur mig. Egentligen är det ju inte direkt själva berättandet och samtalet med chefen och hur han kommer reagera just där och då som känns jobbigt. Det är ju hur han kommer se på det efteråt. Och vad hans chef kommer säga och tycka. Det är ju inte bara min chef som bestämmer, faktiskt, han har en skyldighet gentemot sin chef också. På fredag kommer det vara nästan 1 månad kvar tills jag ska få veta om min provanställning övergår i fast. Och alltså ca 6 veckor kvar av provanställningen. Det är bara att berätta, och hoppas på det bästa, och fortsätta göra mitt bästa förstås. Vad mer kan jag göra?
En sak är säker. Det är verkligen mycket mycket enklare att tycka om någon annans situation, och vad som är rätt och fel att göra när det gäller någon annan. När man sitter där själv, och är mitt i den där situationen, då är det inte så enkelt längre. Det har jag verkligen blivit varse. Men jag ska försöka lägga min arbetsmoral åt sidan för en stund och låta mig vara glad och lycklig över att jag har en bebis i magen. Den är faktiskt så enormt efterlängtad och vi ser fram emot att få träffa lilla bebis, vad som än händer så kommer det bli det bästa!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.