Urk
Nipi · 2009-01-22 · 686 visningar
Ikväll har jag minsann jobbat för min ynkliga sjuksköterskelön! Tydligen har det brutit ut en riktig caliciepidemi (igen) på min avdelning och ALLA mina patienter har det nu. Har inte gjort annat än bytt blöjor och kräkpåsar, minst var 5:e minut. Sprungit från den ena till den andra. Är förstås ganska orolig för att få calici, även fast jag vet att det inte kan skada det lilla embryot. Än värre hade varit om det hade brutit ut influensa på avd. Men nu har de "skapat" en särskild influensaavd. på sjukhuset så förhoppningsvis slipper jag det. Snart skall jag upp igen och iväg till jobbet. Undrar hur det kommer att kännas att gå upp kl 5? Brukar ju må illa av det i vanliga fall... Än så länge måste jag dock skryta med 0 illamående. Men det är inte fint att skryta och jag är ganska säker på att det kommer som brev på posten så småningom. Känner i stort sätt ingenting konstigt alls, en aning spänning i nedre buk, bakom bäckenet bara.
Nu börjar jag bli riktigt trött på att vara ensam här. Tycker älsklingen kan komma hem nu . Funderar en hel del över hur jag skall upplysa honom om hans framstående faderskap. Hur han blir som mest glad. En tanke slog mig, att jag hade kunnat skriva ut ett foto av det positiva grav-testet och skriva någon liten hälsning på baksidan. Tänkte lägga det bland hans post. Tidigare har han alltid kallat våra 2 blivande barn för Halvbalten och Lillbalten (en kärleksfullt elak hänvisning till min estniska uppväxt).Han själv kommer från en liten fiskeby på östkusten där alla släkten har i folkmun smått galna namn. Så jag har en liten idé om att kombinera dessa. Jag vet inte om det kan vara ett bra sätt bara, han kanske föredrar att jag bara säger det.
Stackars mig som måste tänka på sådant. Hade varit mycket lättare om jag i tisdags, i hans närvaro, hade kunnat kissa på stickan. Efter det hade vi båda kunnat stirra på den utan att säga något alls. Nu kommer han liksom halka efter med det där att fatta vad som har hänt. Märker ju själv att det är nog först idag som jag landat i att betrakta mig själv som lite smågravid. För en man tar det nog minst dubbelt så länge, om inte mer. Men jag hade ju inte kunnat vänta med att testa mig ändå - det hade ju ändå varit ganska uppenbart för mig vid det här laget.
Nä, nu får jag bädda ner mig i sängen och försöka mig på en stilla bön om att inte få Calicivirus. Kan ju inte skada.
Nu börjar jag bli riktigt trött på att vara ensam här. Tycker älsklingen kan komma hem nu . Funderar en hel del över hur jag skall upplysa honom om hans framstående faderskap. Hur han blir som mest glad. En tanke slog mig, att jag hade kunnat skriva ut ett foto av det positiva grav-testet och skriva någon liten hälsning på baksidan. Tänkte lägga det bland hans post. Tidigare har han alltid kallat våra 2 blivande barn för Halvbalten och Lillbalten (en kärleksfullt elak hänvisning till min estniska uppväxt).Han själv kommer från en liten fiskeby på östkusten där alla släkten har i folkmun smått galna namn. Så jag har en liten idé om att kombinera dessa. Jag vet inte om det kan vara ett bra sätt bara, han kanske föredrar att jag bara säger det.
Stackars mig som måste tänka på sådant. Hade varit mycket lättare om jag i tisdags, i hans närvaro, hade kunnat kissa på stickan. Efter det hade vi båda kunnat stirra på den utan att säga något alls. Nu kommer han liksom halka efter med det där att fatta vad som har hänt. Märker ju själv att det är nog först idag som jag landat i att betrakta mig själv som lite smågravid. För en man tar det nog minst dubbelt så länge, om inte mer. Men jag hade ju inte kunnat vänta med att testa mig ändå - det hade ju ändå varit ganska uppenbart för mig vid det här laget.
Nä, nu får jag bädda ner mig i sängen och försöka mig på en stilla bön om att inte få Calicivirus. Kan ju inte skada.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.