Upp som en sol och ner som en (fläsk)pannkaka

När jag väntade mitt första barn så gick jag upp 35kg och hann inte gå ner allt innan det var dags för barn nummer två att bli till. Totalt så hade jag innan min andra förlossning ca 40kg att gå ner för att komma ner till min "gamla" vikt. Nu äntligen, tre månader efter förlossningen, så har jag gått ner 19,5 kg och räknas inte längre till gruppen "fetma", enligt bmi, utan "bara" som överviktig. Konstigt nog så känns det som en seger att vara överviktig just nu. Har dock aldrig haft problem under mina graviditer utav vikten. Bägge gångerna har jag, på 100 kg, ridit dagen innan förlossningen. Dagarna efter har jag kunnit sprungit (vet att man inte ska egentligen) flera kilometer.

Däremot så tycker jag nu att det är pinsamt att visa sig i affärer, på restauranger osv pga min övervikt. Hoppas att jag kan gå ner resterande fram till jul.

Fick en komentar av narkosläkaren som skulle sätta spinalen på förlossningen. När han hade stuckit och missat fem gånger och därmed träffat en nerv till benet, som okontrollerat ryckte, så sa han:

"Ja, det är inte så lätt att träffa rätt. Du är lite rund. Men nu när du har fått bedövningen så kan du ju sluta andas miljöfarlig lustgas".

Då svarade jag honom, med all rätt: "Den dagen DU ligger och föder barn ska jag komma ner till DIG och säga att DU är lite rund och inte ska ligga där och andas miljöfarlig lustgas, så får vi se hur du känner dig! Alla kan inte se ut som en jakthund över ryggen!"

Men, men nu är jag på gång och hoppas snart vara i form igen!