Ultraljud

Ja, så går det när man litar på att männen ska klara av det. Det sista jag sa till honom var att ställa klockan och så när vi vaknade på morgonen därpå av oss själva så var vi redan sena 5 minuter.

Ursinnig sprang jag upp ur sängen och både det ena och andra kom ut ur munnen på mig. Som tur är har vi inte så långt till lasarettet så vi lyckades komma dit på 10 minuter vilket "bara" gjorde oss 15 minuter sena.

Ja, när jag väl hade landat och vi fick se vårt underverk på rutan så försvann alla ilska och jag kunde inte mer än le. När man såg henne sträcka på benen. Ja, för det blir en liten tjej, om man nu kan lita på ultraljudet. Jag är stormförtjust!

Tyvärr så längtar jag så otroligt mycket nu! Det är nästan så att jag längtar mer och mer efter varje ultraljud med tanke på att det är så verkligt. Jag menar, hon är ju precis där! Men det är bara 5 månader kvar.

Sedan har det blivit lite fler onödiga duster mellan oss. Han varierar ifrån dag till dag att man inte vet hur han ska vara just den dagen. Ska han vara arg, sur, otrevlig eller snäll och kramgo?

Det är hemskt att gå runt och inte veta, speciellt eftersom han förändrar sig under dagen också och ibland bara skrika något åt mig! Känns så tungt att jag har bett honom att besöka sina föräldrar ett par dagar nu så att vi båda kan få lugna oss och tänka lite. Eller ja, jag menade nog att jag behöver tänka lite.

Det ordnar sig nog som det brukar göra! På ett eller flera sätt.

Nej, nu ska jag äta lite god mat här i min ensamhet! =)

Jag, en skit i rymden som är hur hungrig som helst...

//M...har redan tänkt ut namnet Alice...<3