Trist

På något sätt försöker jag hoppas att det är helt naturliga blödningar jag har. Jag önskar och hoppas och hoppas. Jag undrar hur länge det tar innan det sätter igång på riktigt? Jag kommer att bli så otroligt besviken då. Hoppet är verkligen det sista som överger en. Jag väntar på mirakel ungefär. Jag vill bara ha det här avklarat så fort som det bara går.

Just nu känns det som att jag svävar i något slags mellanting. Å ena sidan förnuftet å andra sidan hoppet. Jag vill bara ha ett avslut.