tredje gången

Det är lite svårt att förstå, men inför denna tredje förlossning så har jag mycket mer tankar och oro än någonsin innan. Ändå har jag två "drömförlossningar" bakom mig!

Inför min dotters födelse så var jag rätt så lugn och cool. Jag hade läst på en hel del förstås, tagit del av förlossningsberättelser och tyckte nog att jag hade ett ganska bra perspektiv på hur det kunde gå alltmest. När dagen kom, så började förlossningsarbetet med värkar på natten. Jag hade inte alls farligt ont och det gick bra. Värkarna började komma regelbundet med tre minuters mellanrum och vid åttatiden på morgonen så åkte vi till förlossningen, hade trots allt en timmes bilresa. Väl på plats så avtog värkarbetet något men vi behövde inte åka hem utan fick oss ett rum i alla fall. Vid sextiden på kvällen hade värkarbetet kommit igång riktigt bra igen och vi blev inskrivna på förlossningen och kom till en förlossningssal. Man beslutade att ta hål på hinnorna för att sätta igång det hela lite, och OJ vad det satte igång. Efter vårfloden så tog jag en svävare, tänkte vara uppe och promenera så mycket som möjligt. Det slutade med att jag kom två steg, sedan tog jag mig ingenstans. Hade så vansinngt ont och värkarna kom i ett så jag fick liksom ingen vila. Jag bad om smärtlidring, men narkosläkaren var hos någon annan och sen hanns det inte med. Jag minns så väl när jag trodde min sista stund var kommen. Jag var kanske öppen 8 cm och det gjorde så onaturligt ont i ryggen att jag var övertygad om att något var fel. Lustgasen hjälpte inget och det var fruktansvärt! Men det gick snabbt över och jag ville krysta. Efter en undersökning så fick jag klartecken, och efter 4 krystvärkar på 14 minuter så kom hon. Vår fina lilla flicka. Jag var så stolt och glad över att ha fött utan smärlindring som jag ville från början, fysiskt sett så klarade jag mig strålande och jag mådde toppen efteråt. Från inskrivningen tog det ganska precis fyra timmar.

Så, inför min sons födelse var jag ändå rätt så lugn. Det gick ju så bra sist, visst hade jag svaga minnen av någon smärta, men det var väl inte ohanterbart - eller? Graviditeten var lite tyngre, men när vattnet gick på natten 8 dagar för BF så var jag i prima form och väldigt oförberedd på förlossning. Hade liksom inte räknat med att han skulle komma redan då. Värkarna kom igång bra, och jag kämpade på hemma under förmiddagen medan min man var ute hos hästarna eftersom vi hade hovslagaren på plats. Efter lunch åkte vi in till förlossningen för att kolla läget. Precis som gången innan avtog allt väl på plats. Men åter igen slapp vi den långa resan hem och ägnade resten av dagen åt att promenera runt sjukhusområdet. Värkarna fick fart igen och vid sextiden började jag ha riktigt ont. Vi fick vårt förlossningsrum och barnmorskan ville sätta in värkstimulerande dropp för att sätta lite fart på det hela. Då hände det. Jag hade redan så ont, och nu kom jag väl ihåg hur det kändes när man tog hinnorna gången innan. Jag fick panik då hon ville sätta dropp, blev livrädd över att behöva uppleva samma sak igen med värkar utan uppehåll och smärtan. Den olidliga smärtan. Min man reagerade snabbt, han såg direkt att något var fel och pratade med barnmorskan. Jag blev nog oförmögen att kommunicera där ett tag. Barnmorskan föreslog att vi skulle sätta in en epidural innan hon satte droppet och jag tackade direkt ja. Helt och hållet underbart! Visst kändes värkarna men inte mer än att jag kunde sitta i sängen och pratat med min man rätt obekymrat genom dem. Vi fick oss lite kvällsfika och sen blev jag så pinknödig. Men väl på toan hände inget så barnmorskan undersökte lite, jag var fullt öppen. Krystade ut sonen på två krystvärkar utan att spricka någonting. Snacka om drömförlossning! Det enda som störde var väl min egen ångest som faktiskt förvånade mig mycket. Inte förrän där och då förstod jag hur jag kände inför förlossningen..

Nu stundar snart en tredje förlossning och nu oroar jag mig mycket. Inte så mycket kanske för hur det ska gå, jag har ju goda erfarenheter rent fysiskt sett, utan snarare för hur jag ska må? Jag har lite ångest inför det redan nu, vad händer den dagen? Jag vill vara stark och klara mig själv - sån är jag. Jag vill verkligen inte bryta ihop igen. Jag kommer att vara tydlig med att jag vill ha smärtlindring, och att det varit psykiskt jobbigt för mig inför förlossningen. Jag hoppas verkligen man kan respektera hur jag känner. Helst av allt vill jag kunna gå in där och känna som jag gjorde inför min första förlossning. Känna mig lugn och trygg, med inställningen att klara mig själv och utan bedövning så långt det bara är möjligt - men det känns väldigt långt bort just nu. Jag är orolig över att jag kommer dit, liten och rädd...