Trauma

Sen i torsdags har jag varit inne i mitt livs största kris, inte ens missfallet för 3 år sedan kommer i närheten. Var på ett "stödsamtal" i torsdags för att prata om obearbetade minnen från barndomen. Minnen som jag inte har jobbat med, minnen som är så hemska att jag nu i efterhand ångrar att jag över huvud taget tog upp det. Innan kunde jag åtminstonde hantera det. Det kan jag inte nu, för nu har min hjärna till slut förstått vad det är jag egentligen har varit med om, har förut förnekat och förmildrat för att skydda mig själv men när jag blev tagen på väldigt stort allvar i torsdags så kom allt som en våg över mig. Nu vet jag inte riktigt vad som händer härnäst. Kan inte riktigt förstå hur jag någonsin ska komma över att jag blivit utsatt för övergrepp i barndomen av en familjemedlem. Nu är det på allvar och jag vill inte vara med helt enkelt. Hade det inte varit för det bästa som finns, Mhy, min älskade dotter, så vette tusan om jag hade orkat leva mig igenom det här. Hela min värld har blivit upp-och-ner. Visst nånstans långt inom mig har jag vetat om det här ett tag och det har gjort ont men nu när jag har accepterat det för mig själv är det fan outhärdligt. Ångrar, ångrar, ångrar att jag öppnade käften. Men å andra sidan kanske det känns bättre när jag väl fått bearbeta skiten, även om det känns väääldigt långt borta, plus att Mhy måste skyddas. Åh vet varken ut eller in..

Men men. För att gå över till det enda som numera får mig på bättre tankar så har hon hunnit bli 10 månader nu! I slutet av nästa månad blir hon 1 år! Jisses, vart tog tiden vägen. Just nu vill hon mest gå hela tiden. Ikväll har hon dock haft feber, stackarn, tror det är dem nedrans tänderna som spökar igen. Annars ska jag på min första ansiktsbehandling imorgon och det ser jag faktiskt fram emot. Kan behövas just nu känner jag.. Bjuder på ett litet kollage på godingen, att se hennes vackra ansikte gör mig alltid på bättre humör. :)