Tomhet

Jag känner så just nu, känner mig tankspridd men samtidigt tom, om nu det går ihop?! Det känns som att något saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad.
På sistone har jag tänkt mycket på hur saker och ting var förr, när man var yngre. Då vänner faktiskt hörde av sig ibland bara för att kolla hur det var med en, varje dag istortsett. Nu pratar man istortsett bara om man vill något speciellt, känns det som. Jag saknar hur allt var förr! Då man visste att man kunde höra av sig när man än behövde det. Det känns som att vissa vänner försvunnit mer sen Filip kom, trots att jag försöker visa att jag är samma Hanna trots att jag har en son. Jag försöker få egentid med framförallt en tjejkompis (har inte barn) och när vi ses försöker jag att inte prata speciellt mycket om Filip då hon tidigare gett mig kritik när jag gjort det. Jag tycker inte om alla andras bild och "krav" på att när man fått barn så är man vuxen och blaha. Självklart växer man med ansvar, men jag kan väl vara lika "vuxen" som tidigare?

Just nu känner jag mig ensam, trots min fantastiska son, underbara sambo, fina familj och vänner. Jag känner mig ensam, nästan lite osynlig.