Tillbaks till ruta ett..

Jag vet inte vem jag försökte lura när jag trodde att det skulle gå vägen att ha ett sådant förhållande med pappan. Vi tycker båda om varandras sällskap men jag är kär i honom, men han är inte kär i mig. Vi har legat och gjort allt som alla andra par har gjort. Somnat i varandras armar, kramats och pratat långt in på småtimmarna och allt har känts så jävla underbart.

Från att ha intalat mig själv stenhårt att vi bara gör det för att tillfredsställa ett visst närhetsbehov som vi har, så har jag sakta tappat greppet. Givetvis utan att märka det själv, för det hade väl varit alldeles för lätt? Nä.. För jag inser det när han berättar att tjejen som han träffare någon vecka efter vårt uppbrott. Givetvis trillar hans känlor tillbaka. Jag hanterar det ändå ganska bra och fäller väl bara en eller två tårar.

Värre blir det när han idag berättar att han strulade med sin "kompis" under fredagnatten. Saken hör ju till att jag spenderade natten mellan lördag och söndag hos honom och vi gjorde allt precis som vi har gjort alla andra nätter. Det är alltså först nu jag inser att jag är hans andra och tredjehandsval. Jag har väl kanske vetat det hela tiden, men nu fick jag det svart på vitt.

Det värsta är väl egentligen att jag fortfarande inte vill någonting hellre än att kunna krypa upp i hans famn så att han kan krama om mig, klappa mig på huvudet och säga att jag är det bästa som finns.

Jag är så patetisk att jag inte vet var jag ska ta vägen. Suck!