Tillbaks på ruta 1

Ni vet hur man kan säga "tillbaks på ruta 1". Det är exakt så jag känner efter missfallet, både med sorgsna känslor och även en känsla av lättnad. Lättnad för att nu vet vi i alla fall att vi funkar. Ruta 1 i dessa sammanhang... ägglossningsstickor, sex för befruktningens skull, väntan på BIM och graviditetstester- ofta inte bara ett test... tyckte jag mig skymta ett streck? Eller var det bara ett spökstreck?? Antingwn får man sitt efterlängtade plus eller så kommer syndafloden... lyckas man med det förstnämnda, ett plus, skulle jag säga att man kommer till ruta 2. Det var där jag var. Äntligen gravid! Symptom, undvikande av alkohol och planer för 9 månader fram i tiden. Men det är före ruta 3, med barnmorskebesök, tickande hjärta och första gången blivande pappan får komma i kontakt med sitt barn.
Efter alla faser i ett missfall, då man kommit förbi det där att det skulle ha varit ens fel att man inte kunde få utvecklingen framåt, att det skulle ha varit fel på ens äggproduktion, att livmodern inte skulle vara livsduglig, att man blir straffad av högre makter för ens synder: you name it! Börjar man tänka lite positivt. Dels inser man att kroppen funkar som den ska då det är naturens gång att stöta bort embryon med t.ex. kromosomfel, men jag kan även känna en tacksamhet över att om det nu skulle hända vilken tur att det hände i v.5 och inte senare! Tänk om det hade varit så långt gånget som ruta 3 eller 4.. fallet blir inte så stort då det är från ruta 2. Jag tänker direkt hoppa på hästen igen, för själsligt känner jag mig återhämtad, mycket tack vare min fantastiska sambo, ni fina människor här på Blimamma som hjälper till utan att ni vet det med stärkande ord och inspirerande historier för just Era vägar fram till ett plus och för att det var så tidigt som v.5. Nej, skam den som ger sig.