Tiden står still!!

Jag tycker tiden står fullkomligt stilla. Det går så fruktansvärt långsamt framåt. Jag vill bara att den här första oroliga och osäkra tiden ska bara över. Det känns jobbigt att allt är så osäkert och innan jag kommer förbi vecka 9 kommer jag va nervös, hispig och orolig. Tidigare i augusti tyckte jag dagarna sprang förbi och nu står det still. Vill ju berätta för världen, vill visa upp magen (som just nu ser ut att va i vecka 17 typ, är väldigt svullen), vill mysa, planera pch tänka framåt. Men jag vågar inte riktigt. Inte än!