This is me.
Medlem · 2010-02-17 · 304 visningar
Härligt med en sida där dagboken heter dagbok och inte blogg! Dagbok, dagbok, dagbok. Det rullar härligt på tungan. Ja, då var jag här. Helt anonym dessutom- eller lite granna iallafall. Ska jag beskriva mig själv? Har ju iofs en presentation men den är inte så djupgående. Kan kanske vara kul för alla er som kommer läsa mina dagboksinlägg ? Ja, här kommer en heelt anonym beskrivning.
Jag då, vem är jag?
Jag är jag. Jag bor i en liten stad någonstans i mellansverige. Jag har sedan barnsben, dvs så länge jag kan minnas, alltid sagt att en vacker dag ska jag bort- flytta från denna lilla stad. Men än är jag kvar. Kvar i staden som gud glömde och djävulen inte ville ha. I min umgängeskrets är jag känd för att vara den gapiga, plåtkåta, tjurskalliga bruden. Det är väl precis sån jag är- utåt. Men innåt, där kan jag vara så otroligt liten. All den surheten som sipprar ut bland folk är eg hundra procent osäkerhet. Men iallafall, förra året- i januari närmare sagt, vart det den årliga vinterfesten uppe på raggarkåken. Självklart var jag och mina brudar där. Jag skulle eg inte åkt- jag kände mig ff bakfull efter förra helgens bravader. Men lättövertalad som jag är hamnade jag där uppe. I ren hämdaktion för att pojken med stort P inte var där raggade jag på första bästa killen. Det var en brunhårig kille men jeansjacka som stod och tryckte längst in i ena hörnet. För att göra en iontressant historia kort så blev jag gravid den natten. Trots dagen-efter-piller. Hela min värld vändes ut och in då jag precis hade sålt min lägenhet för jag skulle till ett av våra grannländer för att leta jobb och leva loppan. Så blev inte fallet, för även om jag gärna ville döda det lilla livet som så äckligt växte i min mage gick det inte. Det gick verkligen inte. Vilken ångest jag hade den tiden. Den känslan önskar jag inte ens min värsta fiende.
Dagarna blev till veckor, veckor blev till månader som blev 9 månader pluss 12 dagar. Sen kom min lilla son efter 53 timmar av pinande värkar och totalt 4 timmars sömn sammanlagt. Jag ville så gärna ha en dotter. Det har tagit mig nästan 3 månader att acceptera att jag är mamma och det är förrns nu jag verkligen känner att jag älskar min son. Han, den där lilla gaphalsen som satte stopp för mina drömmar och mål. Han, vars pappa äcklar mig något vidrigt idag. Men det ju inte hans fel att han blev en pojke. Det är inte hans fel att han föddes. Han är så underbar, så perfekt. Jag spricker av glädje och stolthet när jag ser på min lilla son, som jag älskar mer än mitt egna liv. Min fina lilla son som har sin pappas näsa och sin pappas jävla smilegropar. Hur kan man älska någon som är så lik någon man hatar mest av allt?
Jag ville så gärna ha en dotter, men alla sa till mig att döttrar är lika sina fädrar och söner är lika sina mödrar. Tro på fan så blev min son som sagt lik sin idiotiska far. Nog om han, han är inte värd tiden.
Jag borde eg sovit för länge sen. Min son kommer strax vakna för sitt nattmål och jag har inte ens ätit kvällsmat. Supermorsa var det va?
en mänsklig super-morsa! En sån där morsa som kan sitta och grina en hel eftermiddag av trötthet, en sån där morsa som vissa dagar ser ut som stryk, som har lite dammråttor i hörnen och lite väl mycket disk i diskhon vissa dagar. Men hellre det och en glad son än tvärtom.
Imorgon är en helt vanlig onsdag, eller kanske inte. Jag ska till MVC och lämna cellprov. Jag är livrädd. Har hört att det bränner till som fan där nere. Men har jag legat med benen tio-i-två i lite mer än 2 timmar med folk till höger och vänster så ska jag klara ett cellprov. Måste komma ihåg att be min barnmorska att kolla ena knölen i bröstet, att ge mig min förlossningsjournal och så får vi se... Magen har varit väldigt svullen och öm i några dagar. Antingen är det faster rosa som kommer eller så är det ett resultat från natten då killen och jag "råkade" skippa gummit.
... jo. Pojken med stort P som jag skulle hämnas på den kvällen uppe på kåken då min son blev till. Han är min pojkvän, snart sambo och min sons styv-pappa. Den enda pappan min son känner till eftersom hans bio-pappa inte velat träffa honom än.
Sov så gott!
/Super-morsan
Jag då, vem är jag?
Jag är jag. Jag bor i en liten stad någonstans i mellansverige. Jag har sedan barnsben, dvs så länge jag kan minnas, alltid sagt att en vacker dag ska jag bort- flytta från denna lilla stad. Men än är jag kvar. Kvar i staden som gud glömde och djävulen inte ville ha. I min umgängeskrets är jag känd för att vara den gapiga, plåtkåta, tjurskalliga bruden. Det är väl precis sån jag är- utåt. Men innåt, där kan jag vara så otroligt liten. All den surheten som sipprar ut bland folk är eg hundra procent osäkerhet. Men iallafall, förra året- i januari närmare sagt, vart det den årliga vinterfesten uppe på raggarkåken. Självklart var jag och mina brudar där. Jag skulle eg inte åkt- jag kände mig ff bakfull efter förra helgens bravader. Men lättövertalad som jag är hamnade jag där uppe. I ren hämdaktion för att pojken med stort P inte var där raggade jag på första bästa killen. Det var en brunhårig kille men jeansjacka som stod och tryckte längst in i ena hörnet. För att göra en iontressant historia kort så blev jag gravid den natten. Trots dagen-efter-piller. Hela min värld vändes ut och in då jag precis hade sålt min lägenhet för jag skulle till ett av våra grannländer för att leta jobb och leva loppan. Så blev inte fallet, för även om jag gärna ville döda det lilla livet som så äckligt växte i min mage gick det inte. Det gick verkligen inte. Vilken ångest jag hade den tiden. Den känslan önskar jag inte ens min värsta fiende.
Dagarna blev till veckor, veckor blev till månader som blev 9 månader pluss 12 dagar. Sen kom min lilla son efter 53 timmar av pinande värkar och totalt 4 timmars sömn sammanlagt. Jag ville så gärna ha en dotter. Det har tagit mig nästan 3 månader att acceptera att jag är mamma och det är förrns nu jag verkligen känner att jag älskar min son. Han, den där lilla gaphalsen som satte stopp för mina drömmar och mål. Han, vars pappa äcklar mig något vidrigt idag. Men det ju inte hans fel att han blev en pojke. Det är inte hans fel att han föddes. Han är så underbar, så perfekt. Jag spricker av glädje och stolthet när jag ser på min lilla son, som jag älskar mer än mitt egna liv. Min fina lilla son som har sin pappas näsa och sin pappas jävla smilegropar. Hur kan man älska någon som är så lik någon man hatar mest av allt?
Jag ville så gärna ha en dotter, men alla sa till mig att döttrar är lika sina fädrar och söner är lika sina mödrar. Tro på fan så blev min son som sagt lik sin idiotiska far. Nog om han, han är inte värd tiden.
Jag borde eg sovit för länge sen. Min son kommer strax vakna för sitt nattmål och jag har inte ens ätit kvällsmat. Supermorsa var det va?
en mänsklig super-morsa! En sån där morsa som kan sitta och grina en hel eftermiddag av trötthet, en sån där morsa som vissa dagar ser ut som stryk, som har lite dammråttor i hörnen och lite väl mycket disk i diskhon vissa dagar. Men hellre det och en glad son än tvärtom.
Imorgon är en helt vanlig onsdag, eller kanske inte. Jag ska till MVC och lämna cellprov. Jag är livrädd. Har hört att det bränner till som fan där nere. Men har jag legat med benen tio-i-två i lite mer än 2 timmar med folk till höger och vänster så ska jag klara ett cellprov. Måste komma ihåg att be min barnmorska att kolla ena knölen i bröstet, att ge mig min förlossningsjournal och så får vi se... Magen har varit väldigt svullen och öm i några dagar. Antingen är det faster rosa som kommer eller så är det ett resultat från natten då killen och jag "råkade" skippa gummit.
... jo. Pojken med stort P som jag skulle hämnas på den kvällen uppe på kåken då min son blev till. Han är min pojkvän, snart sambo och min sons styv-pappa. Den enda pappan min son känner till eftersom hans bio-pappa inte velat träffa honom än.
Sov så gott!
/Super-morsan
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.