tårarna rinner .

Klockan är nu 02.05 hos oss och jag kan inte sova.. Ligger och gråter och tänker på vad jag måste genomlida om någon vecka.. Kan inte sluta tänka på det, jag ska verkligen bli av med min älskade lilla bebis som jag velat ha sedan jag var 15år gammal..
På onsdag är det UL som gäller, tar mig 133 minuter att komma dit, men det är det värt för att se min lilla bebe, min egen lilla bebis som jag redan älskar.. Fast jag inte kan känna h*n ännu så älskar jag denne lilla varelse, h*n är endå en del utav mig, och magen har inte varit sen med att puta ut och inte brösten med att växa iheller kan jag lova hehe :)
Jag tror faktiskt att pojkvännen min inte hade varit så bestämd om han hade fått se magen, bara få hålla om magen för 1 sekund, tror det hade fått honom att ångra sig, därför längtar jag efter att sätta mig på planet tillbaka till Sverige.. Är dock rädd att de inte kommer bli en trevlig flygresa, är redan flygrädd mår lätt illa när jag flyger och mina öron vill bara försvinna av all lock jag får, men nu då? nu är jag gravid och mår illa och är svimfärdig varje dag, hur tusan ska det gå med en flygresa på det? äh, det får fixa sig, hoppas bara att hjärtat ändrar sig när han ser magen som lätt putar, det är ju endå hans barn där inne, hans eget kött och blod..

Nej, tårarna fortsätter så nu ska jag sätta på en låt min mamma alltid lyssnade på när jag var i magen, även den första låten jag hörde på sjukhuset när jag kommit till världen - Amazing grace, massa kärlek till den låten..