Tant röd

Som rubriken lyder behöver jag inte skriva mer om den saken ;)

Att försöka förklara för folk som blivit gravida under mindre än tre månader är svårt.. Det är svårt att få dem att förstå, all frustration och besvikelse.. Att jag faktiskt slutat längta. Att jag känner att om det nu tar sån tid är jag kanske inte ämnad att bli mamma.. Men vad är det som säger att det är fel på mig?

Också något jag försökte förklara för min vän igår. Gör vi en undersökning kanske det visar att det inte är fel på någon av oss... Det kanske visar att det är fel på mig.. Eller att det kanske är fel på min sambo. Då kommer jag till min stora frågeställning.. Om det nu skulle vara fel på min sambo.. Vill jag ha kvar honom då? Ska man behöva börja leta efter någon ny och gå igenom hela den processen igen? Hur kommer jag att reagera..

Jag får komtakta vc nu för utredning, det har gått mer än ett år men jag är inte redo.. Men jag vet inte vad jag väntar på heller. Det är väl en rädsla samtidigt som jag tror att jag vill njuta lite av livet... Det enda jag vet är att jag aldrig hade haft de här funderingarna om det lyckats tagit sig i någolunda tid.. Då hade jag redan suttit här och varit världens lyckligaste mamma..

Gudarna ska veta vad det tär på ett förhållande..