Tankar och oro.

Känner mig lite dum som skriver här fortfarande, men blimamma har på något sätt blivit en fristad för mig. Känns så skönt att kunna skriva om saker som rör Alexander utan att censurera sig själv.

Iallafall... snart har det gått ett halvår sedan Alex hjärtoperation. Kan knappt fatta det. När jag tänker tillbaka kan jag inte förstå hur jag klarade av det, men grejen var att jag var ju så illa tvungen. Som mamma kan man helt enkelt inte säcka ihop, man måste ta ansvar. Tänker tillbaka och oroar mig för nya saker jag inte tänkt på förut... minns att innan operationen berättade narkosläkaren att man måste skära igenom brässen (visste knappt att det fanns något sådant organ, haha) och ifall jag ville donera en bit av Alexanders till forskning om immunförsvar. Javisst sa jag... och det ångrar jag inte, annars skulle delen bara hamna i soptunnan. Men nu kollade jag upp vad bräss är, det är ju tydligen superviktigt för immunförsvaret. Minns inte om de tog bort hela Alexanders eller om en del är kvar. Kommer det innebära att han får sämre immunförsvar? Nu när han är sjuk, borde jag vara mer noggrann med honom än man måste vara med ett icke hjärtsjukt barn (trots att felet är lagat)? Förövrigt kom jag på nu när jag tänker efter att jag nog skrev på något annat papper också, men kan för allt smör i Småland inte komma på vad det kan ha handlat om. Har rejäla minnesluckor från inskrivningsdagen och operationsdagen.

Tänker ofta på dagarna efter operationen när han låg nerknarkad och grät av smärta och förvirring... på nätterna fick jag inte vara hos honom när han var på övervakningssalen. Tänk om han fått psykiska men av det? Tankarna bara snurrar. Tror inte att jag förstod just då att operationen var en sorts trauma för mig också. Usch.