Tankar och lugn.

Hej lilla beppisen, och mig.

Det är lite lugnare nu än sist. Förra gången vi hördes mådde jag inte bra och det är sådant som märks. Jag har ju generaliserat ångestsyndrom och HSP, en kombination som dessvärre tenderar att dra ner mig i djupa gropar när det beger sig så. Som tur är har dem ledsna tankarna lugnat ner sig lite. Jag har även börjat träffa en psykolog via mödravården och det känns lovande. Det var skönt att få prata ur sig allt som grodde inuti, och förhoppningsvis kan hen hjälpa mig att kunna genomgå en riktig utredning efter bebisen är ute. Jag hoppas verkligen på det.

Det jag tänker på ikväll är hur en människa kan ha så många känslor på en och samma gång. Kanske är det min ångest som krockar med gravidhormonerna, men jag blir ofta ganska förvirrad, eller delad. Jag är glad, glad och förväntansfull över dig bebis, men jag lyckas inte knuffa undan den underliggande känslan av sorg. Liksom ledsamheten över att allt det här inte blev jag hade planerat (eller trott). I över tre år har jag väntat och längtat på denna tid. Har föreställt mig de rosa moln jag skulle befinna mig i, lyckoruset, känslan av total samhörighet och kärlek mellan mamma och pappa som väntar sitt efterlängtade barn... alla drömmar och planer inför framtiden med en helt färsk liten människa. Jag har spenderat många av dessa 19 veckor med att grubbla. Fundera ut och in, planera inför det värsta, bereda mig på allt jag aldrig ville uppleva igen. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Så många närstående är gravida just nu och jag har svårt att känna glädje för dem. Det tar bara stopp. För att kunna känna glädje inför andras lycka kanske jag behöver ett lagomt stort mått av lycka själv? Varför kan inte jag få uppleva detta som det SKA upplevas? Familjelyckan. Guldkanten på det redan vackra livet. Så många andra har redan allt (ja det känns så!). I jämförelse har jag så lite, men det här borde varit min guldkant. Du ÄR allt för mig bebis, men under lite för tråkiga omständigheter... Usch, det tar emot för mig att säga sanningen om mina känslor. Jag vill så gärna att allt ska vara bra. Jag vill välkomna dig till den bästa av världar. Du är värd allt det bästa och lite till. I sinom tid hoppas jag vi kommer dit. Ett steg i taget. Tillsammans ska vi i alla fall alltid vara. Du, jag och storebror. Jag ger er liv, ni ger mig livskraften.