Tankar

längtar så oerhört tills min lille skrutt kommer nu, men tiden går sakta när jag längtar. Samtidigt är jag livrädd, rädd för förlossningen, rädd att det inte ska vara självklart efteråt att barnet verkligen är mitt, för alla säger ju det, att det blir självklart när man ser den lille, att man vet.. men tänk om jag inte är som andra, tänkt om jag är konstig och inte älskar honom direkt även fast jag älskar honom nu, oerhört och villkorslöst!

Tänk om förlossningen blir svår på något sätt, om jag inte klarar den, eller om mitt barn inte klarar sig, hur skulle man hantera något sådant? Eller om nått skulle hända innan, att jag skulle bli sjuk, eller att barnet dör i magen av någon anledning, att nått är fel och ingen märker det förän det är försent.

Och sen efteråt, när man kommit hem om man klarar sig genom förlossning och allt, tänk om man inte klarar rollen som förälder? Tänk om jag gör något fel, jag har ju ingen partner som kan hjälpa heller, jag är ensam..

Såg ett program idag "Små mirakel" hette det. I det jag såg idag så var det en liten nyfödd pojke, Jacob som hade ett svårt hjärtfel. redan vid 7 veckors ålder hade han genomgått 2 svåra operationer för att kunna överleva. Hur klarar man det som förälder? att se sitt lilla nyfödda barn så sjukt, och ha sitt nyvunna liv på en så skör tråd. Imponeras av deras styrka. Jag skulle nog inte klara det tror jag. Skulle vara fruktansvärt.