Tacksamhetsskuld

Min mamma och hennes kille passar Alexander väldigt ofta för att avlasta mig, och det är jag oerhört tacksam för. Men ibland känns det jävligt jobbigt, som om jag står i skuld till dem och som om jag inte har rätt att säga ifrån när det gäller vissa grejer eftersom de hjälper mig så mycket. Exempelvis idag ville mamma ge Alex mat ur en barnmatsburk som hon öppnade i måndags. Fyra dagar sedan! Det står på burken att den kan förvaras öppnad två dagar i kylen, inte mer. Min kära mor tycker att jag är jättepetig och blev sur för att hon fick slänga burken, men jag vill verkligen inte kompromissa när det gäller vad jag ger till min son.

Sen så frågade hon om vi inte kunde köpa honom en paraplysulky att ha för att gå i köpcenter med, eftersom hon tycker att det är så bökigt att lasta in den vanliga vagnen i bilen. Återigen fick jag säga nej, Alex har inte ens fyllt 7 månader än, han är alldeles för liten! Hon kontrade med att hon kollat upp på Familjeliv och där hade minsann många skrivit att det gått bra för deras barn i paraplysulky när de var typ 6 månader. Eh, okej, jag skiter väl i vad andra gör - rekommendationer finns av en anledning och jag tummar inte på någonting när det gäller Alexander.

Jaja, nu fick jag ur mig lite frustration. Ciao :)