Stanna kvar där inne, snälla!!
baby87 · 2011-09-12 · 1 042 visningar
Hej svejs!
Tänkte berätta en jobbig sak som hände mig & min familj igår.
Runt 14 tiden igår skulle jag fixa mat till julia & hunken, han var ute & klippte gräset & julia sprang runt & roade sig själv som vanligt.
Rätt som det var, högg det till i magen/underlivet med sådan smärta att jag dubbelvek mig på golvet vid spisen.
Tog mig till toaletten, kändes som jag behövde gå, både nr 1 & 2 men inget!
Tänkte att jag måste få tag i hunken för nått är galet fel.
Kom till hallen, där blev jag liggandes med svimattacker & kallsvettningar, vågade inte & kunde inte röra mig överhuvudtaget, rädd att svimma av med vatten på spisen & julia som nu stod & drog i min arm & tyckte jag var jätte tråkig.
Men, tack & lov kom han in i samma sekund som jag kände paniken komma. Han sprang fram & frågade vad som var fel, jag grät & ålade mig med händerna för magen, sa att han måste ringa ambulans!
Han ringde min mamma, hon svarade inte, ringde sin mamma som kom över på en gång, fick tag i min mamma & även hon kom på några minuter.
Vid det laget hade jag med hjälp tagit mig in i julias lekrum & lagt mig på en madrass med ett täcke över mig, jag skakade så jag hackade tänder & frös!!
Helt otroligt vad smärtsamt det var, aldrig kännt nått så hemskt i hela mitt liv, den smärtan lär jag aldrig glömma!!
Mamma behövde bara se mig för att ringa ambulans, dom kom på några minuter med blåljus & sirener, pinsamt värre, byn måste ju ha undrat!!
Det första dom frågade var om jag blödde & det gjorde jag inte, men jag & hunken hade nog båda två samma tanke i huvudet, missfall, vi kommer missta det lilla livet där inne.
Hoppet levde ändå kvar med tanke på att jag inte blödde, men när jag med hjälp av ambulansmännen reste mig upp för att lägga mig på deras " bår", rann det till & blodet forsade ur mig.
Jag tittade på hunken & grät, ursh vad det kändes hopplöst just i det ögonblicket, allt var förstört........
Blödde som en fontän hela vägen in till falun, fick hjälp att byta om, duscha av mig & få en stor binda på mig, sen började väntan & undersökningarna.
Dropp, blodprover, urinprov.
Fick vänta en evighet på gyn läkaren som hade larm på förlossningen stup i kvarten & vi blev ju så klart, med rätta, satta åt sidan.
När hon väl kom, kändes det som att man skulle göra nått läskigt, riktigt avgörande i skolan eller nått, ville inte veta samtidigt som man ville veta.
Hunken gick ut & jag la mig i gyn stolen sen blev det tyst.
Hon kollade kollade kollade, tittade fundersamt & grejjade runt där inne, jag låg där i väntan & visste inte vad jag skulle hoppas på, bli besviken eller förbereda sig?
Efter kanske 5 minuter säger hon att det finns en graviditet i livmodern fortfarande, men att den är för liten för att vara 8 veckor gammal, snarare 5-6 veckor, sen kunde hon inte säga om det var hjärtslag hon såg eller nått annat för att den var för liten.
Oki, den fanns där inne men om den levde, visste hon inte.
Sen fanns det någon under detta foster, hon kunde inte säga om det var blod eller om det kan vara en tvilling, kanske att tvillingen dött & att det är det som kommer nu eller nått, blodet kom från livmodern men mer kunde hon inte säga mig.
Så, idag tar jag det lungt, till max!
Julia är på dagis till halv 5 bara för att jag ska kunna vila & göra så lite som möjligt, är dunder förkyld sen tidigare & får ont när jag tex går i trappan eller bär på jullisen, blöder lite fortfarande men inget allvarligt.
Gyn läkarens råd till oss var nu att bara avvakta, är fostret dött, kommer det komma ut, ganska snart eftersom jag redan blödit 1 dygn, avtar blödningen kan jag boka in ett UL eller VUL om 4 veckor där dom kollar igen hur det står till där inne, om fostret vuxit till sig eller om det helt enkelt är dött & måste skrapas ut men hon var rätt säker på att det kommer ut av sig självt om det är dött.
Så nu lever vi i ovisshet, jobbigt att inte veta, lever det lilla livet, kommer jag få så där ont igen, när kommer det ut i så fall, vad vågar jag göra vad gäller fysiskt arbete osv.
Massa tankar i huvudet nu, men för varje timme som det inte kommer ut nått, vaknar hoppet till liv!
Jag vet att jag hade min senaste första mensdag 21 juli, räknar man därifrån är jag i vecka 7+4 idag, men eftersom gyn läkaren sa att fostret enbart är 5-6 veckor gammal, kan jag ju ha haft ÄL senare än jag trott, eller?
Jag vet inte, försöker hitta på små ljusglimtar & förklaringar till allt, varför den är så liten osv.
Jag inbillar mig att, hade den varit död & ska ut, borde den inte ha kommit ut direkt när jag hade såna smärtor & såna blödningar?! Tkr det jag....
Tyckte även gyn läkaren, att det var konstigt att den fanns kvar efter den blodmängden & smärtan jag hade i flera timmar, men inga klumpar kom ut & blodet var ljust så ingen aning vad det handlade om riktigt....
Visar sig framöver, vi hoppas ialf lite, men inte allt för mkt.......
Så, det var min glädje som förvandlades till nått helt annat!
Jag lider med er tjejer som genomgår detta flera gånger innan ni fått erat lilla barn i famnen, det är hemskt & jag hoppas verkligen jag slipper detta igen!
Kram från oss!
Tänkte berätta en jobbig sak som hände mig & min familj igår.
Runt 14 tiden igår skulle jag fixa mat till julia & hunken, han var ute & klippte gräset & julia sprang runt & roade sig själv som vanligt.
Rätt som det var, högg det till i magen/underlivet med sådan smärta att jag dubbelvek mig på golvet vid spisen.
Tog mig till toaletten, kändes som jag behövde gå, både nr 1 & 2 men inget!
Tänkte att jag måste få tag i hunken för nått är galet fel.
Kom till hallen, där blev jag liggandes med svimattacker & kallsvettningar, vågade inte & kunde inte röra mig överhuvudtaget, rädd att svimma av med vatten på spisen & julia som nu stod & drog i min arm & tyckte jag var jätte tråkig.
Men, tack & lov kom han in i samma sekund som jag kände paniken komma. Han sprang fram & frågade vad som var fel, jag grät & ålade mig med händerna för magen, sa att han måste ringa ambulans!
Han ringde min mamma, hon svarade inte, ringde sin mamma som kom över på en gång, fick tag i min mamma & även hon kom på några minuter.
Vid det laget hade jag med hjälp tagit mig in i julias lekrum & lagt mig på en madrass med ett täcke över mig, jag skakade så jag hackade tänder & frös!!
Helt otroligt vad smärtsamt det var, aldrig kännt nått så hemskt i hela mitt liv, den smärtan lär jag aldrig glömma!!
Mamma behövde bara se mig för att ringa ambulans, dom kom på några minuter med blåljus & sirener, pinsamt värre, byn måste ju ha undrat!!
Det första dom frågade var om jag blödde & det gjorde jag inte, men jag & hunken hade nog båda två samma tanke i huvudet, missfall, vi kommer missta det lilla livet där inne.
Hoppet levde ändå kvar med tanke på att jag inte blödde, men när jag med hjälp av ambulansmännen reste mig upp för att lägga mig på deras " bår", rann det till & blodet forsade ur mig.
Jag tittade på hunken & grät, ursh vad det kändes hopplöst just i det ögonblicket, allt var förstört........
Blödde som en fontän hela vägen in till falun, fick hjälp att byta om, duscha av mig & få en stor binda på mig, sen började väntan & undersökningarna.
Dropp, blodprover, urinprov.
Fick vänta en evighet på gyn läkaren som hade larm på förlossningen stup i kvarten & vi blev ju så klart, med rätta, satta åt sidan.
När hon väl kom, kändes det som att man skulle göra nått läskigt, riktigt avgörande i skolan eller nått, ville inte veta samtidigt som man ville veta.
Hunken gick ut & jag la mig i gyn stolen sen blev det tyst.
Hon kollade kollade kollade, tittade fundersamt & grejjade runt där inne, jag låg där i väntan & visste inte vad jag skulle hoppas på, bli besviken eller förbereda sig?
Efter kanske 5 minuter säger hon att det finns en graviditet i livmodern fortfarande, men att den är för liten för att vara 8 veckor gammal, snarare 5-6 veckor, sen kunde hon inte säga om det var hjärtslag hon såg eller nått annat för att den var för liten.
Oki, den fanns där inne men om den levde, visste hon inte.
Sen fanns det någon under detta foster, hon kunde inte säga om det var blod eller om det kan vara en tvilling, kanske att tvillingen dött & att det är det som kommer nu eller nått, blodet kom från livmodern men mer kunde hon inte säga mig.
Så, idag tar jag det lungt, till max!
Julia är på dagis till halv 5 bara för att jag ska kunna vila & göra så lite som möjligt, är dunder förkyld sen tidigare & får ont när jag tex går i trappan eller bär på jullisen, blöder lite fortfarande men inget allvarligt.
Gyn läkarens råd till oss var nu att bara avvakta, är fostret dött, kommer det komma ut, ganska snart eftersom jag redan blödit 1 dygn, avtar blödningen kan jag boka in ett UL eller VUL om 4 veckor där dom kollar igen hur det står till där inne, om fostret vuxit till sig eller om det helt enkelt är dött & måste skrapas ut men hon var rätt säker på att det kommer ut av sig självt om det är dött.
Så nu lever vi i ovisshet, jobbigt att inte veta, lever det lilla livet, kommer jag få så där ont igen, när kommer det ut i så fall, vad vågar jag göra vad gäller fysiskt arbete osv.
Massa tankar i huvudet nu, men för varje timme som det inte kommer ut nått, vaknar hoppet till liv!
Jag vet att jag hade min senaste första mensdag 21 juli, räknar man därifrån är jag i vecka 7+4 idag, men eftersom gyn läkaren sa att fostret enbart är 5-6 veckor gammal, kan jag ju ha haft ÄL senare än jag trott, eller?
Jag vet inte, försöker hitta på små ljusglimtar & förklaringar till allt, varför den är så liten osv.
Jag inbillar mig att, hade den varit död & ska ut, borde den inte ha kommit ut direkt när jag hade såna smärtor & såna blödningar?! Tkr det jag....
Tyckte även gyn läkaren, att det var konstigt att den fanns kvar efter den blodmängden & smärtan jag hade i flera timmar, men inga klumpar kom ut & blodet var ljust så ingen aning vad det handlade om riktigt....
Visar sig framöver, vi hoppas ialf lite, men inte allt för mkt.......
Så, det var min glädje som förvandlades till nått helt annat!
Jag lider med er tjejer som genomgår detta flera gånger innan ni fått erat lilla barn i famnen, det är hemskt & jag hoppas verkligen jag slipper detta igen!
Kram från oss!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.